Vi träffas på ett kafé i Uppsala, och en frikostig sol får Elisabet att nysa; det är en envis höstförkylning som gör sig påmind. Elisabet och Mats landade med sina fyra barn på Arlanda på valborgsmässoaftonens morgon, ungefär vid tiden för forsränningens signalskott. Bakom sig har familjen tre år i Swaziland, där de bodde i huvudstaden Mbabane. Landet är mest HIV-drabbat i världen, och makarna Målqvist har arbetat som utsända av Svenska kyrkan i projektet Siphilile som använder modellen Mentor Mothers.
– Att arbeta med mentormammor går ut på att hitta positiva kvinnliga förebilder - mammor som fött upp friska barn, är betrodda av sina medsystrar och kan utbilda, guida, leda och hjälpa andra kvinnor. Det var en fantastisk möjlighet att få bygga upp något nytt, säger Mats som ledde projektet och forskar på internationell barnhälsa med inriktning på nyföddhetshälsa.
– Det var häftigt att få uppleva hur kunskap som vi anser självklar inte alls var det i den miljön. Och det handlar inte om stora, dramatiska grejer som abortfrågan, utan grundläggande saker som vad hormoner är för nånting, eller att det är viktigt att äta grönsaker.
Elisabet som är präst i Svenska kyrkan jobbade inom projektet med själavård och att stärka mentormammorna i deras egen livssituation. Projektet innefattar förutom hälsa även gender och teologi – och hur begreppen hänger ihop. I sitt arbete med att få in teologiska perspektiv utgick hon från bibelberättelser med kvinnor i huvudrollen, som hon sedan tog upp och diskuterade med mentormammorna.
– Historien om den samariska kvinnan vid brunnen var som att dyka direkt in i deras egen värld. Vi hade många intressanta och givande diskussioner om bibliska kvinnor, en del fyllda med aha-upplevelser om osynliggörande. Bibelns Rebecka blev först sågad längs med fotknölarna, men sedan tvärvände de, säger Elisabet som själv blev lite överraskad när hon berättade för kvinnorna om sin gamle far, som på ålderns höst fick lära sig laga mat, sköta hushållet och ta hand om sin sjuka fru.
– Han kunde skaffa sig en ny fru i stället, tyckte de, och jag höll på att tappa hakan.
Familjen anlände till Swaziland med resväskor i händerna, de vuxna väl inlästa på Gunilla Hallonstens avhandling om landet och dess kultur, där de möttes av ett tomt hus.
– Det var jättespartanskt i början, och vi var tvungna att skaffa möbler, sängar, husgeråd, precis allt. Resten - 16 flyttkartonger - kom först efter tre månader, säger Mats. Båda har tidigare internationell erfarenhet: Mats har arbetat med mödra- och barnhälsovård i Vietnam/Nepal, och båda har varit volontärer i Indien. Tillsammans med barnen bodde de i Vietnam i två månader, en vistelse som lärt barnen att saker och ting inte alltid ser ut som i Sverige. Men de är ärliga med att barnens anpassning till Swaziland inte gick gnisselfritt.
– Vår äldste, som var 14 när vi åkte, tyckte att vi var ”fascistföräldrar” som överhuvudtaget planerade att resa. Då bestämde vi att om han inte trivdes efter ett halvår skulle han få återvända. Han var sur en vecka, men sedan fick han kompisar i kyrkan och då var det inte längre tal om att åka. Han ville till och med stanna i Swaziland och läsa vidare där, när vi skulle åka hem, säger Elisabet. Projektet Mats ledde var inriktat på en utsatt del, ett inflyttningsområde med många arbetssökande och uppbrutna sociala strukturer. Elisabet blir allvarlig när hon berättar om den ensamhet och brist på tillit hon mötte.
– Samhällets normer och värderingar har lösts upp, de sociala strukturerna är söndertrasade. Det förekommer mycket våld och övergrepp. Därför fick mentormammorna även lära sig hur man bemöter och stöttar utsatta kvinnor, säger Elisabet. Bakgrunden är aidsepidemin som drabbat ett en gång blomstrande Swaziland.
– Ett gott råd vi fick i början var att genast sätta igång att arbeta i den lokala miljön. Det gjorde att vi syntes och märktes, och folk i omgivningarna såg att vi gjorde bra saker och gav oss kredd.Vi fick ofta höra: ”Ni är de enda som gör något för oss. Alla andra bara pratar om problemen”, säger Mats.
Arbetet i Swaziland handlade inte bara om dramatiska saker såsom barn som dör och HIV, utan mer grundläggande ting.
– Det kan vara basala saker: att undervisa om vikten av att leka med barnen, att hålla rent, hur viktigt det är att för barnet att amma de första sex månaderna.
Men fortfarande är företagen som tillverkar modersmjölksersättning på hugget, och inte bara i afrikanska länder.
– De finns överallt i världen.
Mot fördelarna med amning - att det är enkelt, näringsrikt, gratis och infektionshämmande - spelar företagen i marknadsföringen på hygien och modernitet.
– Dessutom höjer ersättningen en familjs status, man har råd att köpa den, säger Elisabet.
– Det finns en allmänt utbredd tro att ju mer avancerade saker, är desto bättre. Men nyföddas överlevnad handlar inte i första hand om högteknologi utan enkliga, billiga åtgärder, framhåller Mats.
Nu har familjen Målqvist återvänt till Sverige. Men de känner inte riktigt igen sig, och är eniga om att det är snudd på att återvändandet varit en större kulturkrock än upplevelserna i Swaziland.
– Det är så mycket som har förändrats under de år vi har varit borta: attityderna till kvinnor, invandrare och integration, och många oreflekterade värderingar vad gäller flyktingar och tiggeri, säger Mats.
– Och man kan ju undra om vi i Sverige vill ha det som i Swaziland, där människor drivs av rädsla, en drivkraft som gör att alla till slut tystnar,säger Elisabet.