Just den dagen när vi träffas över en kopp varm choklad ska Eva Attåsen på läkarbesök på Ackis. Hon är orolig men avspänd till sättet. Vilket besked hon ska få av läkaren? Hon känner på sig att det kan bli svårt, en ny knöl på halsen talar sitt tydliga språk. Det är inte enda gången som hon själv upptäckt knölar i sin kropp. Första gången var år 2008. Det blev ett osannolikt år för Eva Attåsen och hennes familj. Först fick maken njurcancer och genomgick en operation. Sen återinsjuknade barnens faster i bröstcancer och i november kände Eva en knuta ovanför sitt ena bröst som visade sig vara en cancertumör. Kort därefter, på sin dotters födelsedag, blev hon opererad.
I februari började hon blogga, dels om sin sjukdom, dels om sin vardag.
– Jag har alltid velat skriva på ett eller annat sätt. Det har legat som en ständig önskan i bakhuvudet. Till och med protokoll tycker jag om att skriva, säger hon och jag häpnar.
– Folk har till och med sagt åt mig att mina protokoll är kul att läsa, tilläger hon lite tystare.
Eva Attåsen är en dröm för vilken förening som helst, men orsaken till vårt möte är hon ska börja blogga för unt.se.
– Jag tycker det kul med datorn också. Då jag blev sjuk första gången blev bloggen min dagbok. Jag kände att jag hade något att skriva om. Innan dess hade jag aldrig haft tålamod eller förmåga att skriva dagbok mer än två, tre dagar i rad. Följden av bloggdagboken blev att jag ville att någon skulle läsa det som jag skrev, säger hon.
Den gången, när läkarna hade sagt att hon skulle bli frisk, skrev hon bloggen med lätt hand och mycket humor, både för sin egen skull och för att det inte skulle bli alltför tungt för läsarna.
– Jag har nog alltid haft lite sjuk humor, säger Eva Attåsen med tydlig röst för att inte överröstas av en grupp herrar som sitter vid bordet bredvid och skrockar överdrivet högt.
När hennes första behandling var över och hon blev friskförklarad, slutade hon blogga. Direkt efteråt gick hon tillbaka och jobbade som om inget hade hänt. Då hann hon inte skriva längre, tyckte inte heller att hon hade någon riktig anledning. Att skriva om sin vardag, kändes inte angeläget. I våras, när hon jobbat i nästan två år, kände hon en ny knöl och tog kontakt med vårdcentralen. Någonstans inom sig visste hon att hon skulle få ett dåligt besked, samtidigt som hon pendlade mellan en känsla av total förtvivlan och tanken att det inte kunde vara sant.
Metastaserna hade spridit sig till lymfkörtlar i halsen, armhålorna, och mellanlungorna, dessutom har hon en dottertumör i varje lunga. I bröstet som först var angripet hade hon en sorts metastaser som sprider sig snabbt. Beskedet från onkologavdelningen på Akademiska sjukhuset raserade hennes tillvaro. Hon blev sjukskriven från sitt jobb som 1-7-lärare på Västra Stenhagenskolan och fick lämna sitt helhjärtade engagemang, bland annat låter hon förstaklassarna blogga som pedagogisk metod för deras språkinlärning.
– Att få veta att cancern kommit tillbaka var extremt jobbigt, jag fick ångestattacker och hamnade i en djup depression. Men när jag vaknade till liv igen kom också behovet av att skriva tillbaka. Då bestämde jag mig för att börja blogga igen men med en annan vinkel. Den här gången ska jag inte hymla med mina känslor.
Hennes ambition är att vara sann om hur hon upplever sin sjukdom. Att skriva hjälper Eva Attåsen att sortera sina tankar och känslor.
– I stället för att det bara är en gegga i hjärnan hjälper skrivandet mig att hitta tillbaka till mig själv. Det befriar mig på något konstigt sätt, jag funderar mycket under dagarna, jag går ensam utan att ha någon att prata med och då får jag får prata med mig själv. Skrivandet ger mig perspektiv på livet, naturen och hur vi människor reagerar på döden. Ord som rättvisa tänker jag mycket på, utifrån mitt perspektiv förstås, säger hon.
Hennes blogg, Omdetjagintevill, kommer inte enbart att skildra cancern, inläggen kommer att handla om allt ifrån härskartekniker på bilprovningen till familjelivet. För Eva som bor på landet, i den lilla byn Södra Krycklinge utanför Bälinge, där det inte rör sig så mycket människor ute så här års, blir bloggen även ett sätt att hålla kontakt med omvärlden. Hon vill gärna ha kommentarer och ser bloggen som sin drivkraft att komma upp ur sängen de dagar då hon mår dåligt.
Chokladen är urdrucken och Eva ska vidare till sjukhuset. Tiden i väntrummet ska hon slå ihjäl med två böcker: I väskan har hon med sig en deckare och Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides. Hon beundrar hans enkla språk och förmåga att formulera känslor. Vi säger hej då och skiljs åt. Dagen efter får jag ett mejl från Eva Attåsen. Läkarbesöket hade utvecklat sig så illa som hon befarade. Dels ska hon genomgå en bröstoperation igen, dels har hennes tumörceller blivit resistenta mot cellgifterna som hon fått tills nu. Något som försämrar hennes redan dålig prognos.