Ekofeminist
Ekofeminism, samlingsbenämning på de feministiska grupper som sätter miljön i centrum. Precis som radikalfeminister och anarkafeminister ser en ekofeminist det patriarkala samhället som destruktivt och eftersträvar i stället en kvinnlig och mera naturenlig ordning.
Anarkafeminist
Anarkafeminism är en politisk rörelse som kombinerar anarkism med feminism. En anarkafeminist gör uppror mot alla statliga system. Anarkafeminismen uppstod på 1960-talet. Den vill göra sig av med både staten och patriarkatet och alla former av dominans och förtryck.
Radikalfeminist
Radikalfeminister anser att det finns ett system i samhället som systematiskt förtrycker kvinnor, ett patriarkat. Förtrycket av kvinnan på grund av hennes kön ses som den mest grundläggande formen av förtryck. Exempel på förtrycket är pornografi, prostitution och kvinnomisshandel. Radikalfeminister menar att kvinnorna inte bara förtrycks i samhället utan också i hemmet.
Socialistisk feminist
Socialistisk feminism är en typ av feminism som bygger på att ojämlikhet mellan kön, klasser och i vissa fall etnicitet är sammanlänkade, och att de ska avskaffas genom socialistiskt engagemang på alla fronter. Socialistiska feminister ser ojämlikheten mellan könen som ett strukturellt problem, och förespråkar ofta statliga ingrepp för att uppnå jämställdhet, bland annat kvotering.
Queerfeminist
Queerfeminism är en politisk strömning som utifrån queerteoretiska resonemang eftersträvar jämställdhet. En queerfeminist är en feminist som kritiserar heteronormativitet – alltså att heterosexualitet utgör normen för sexualitet, familjebildning och socialt umgänge.
Livmodersfeminist/särartsfeminist
Särartsfeminister kallas också för livmodersfeminister. De tycker att könen är "lika bra, men på olika saker", och de menar att kvinnor och män genom hormonella och andra fysiska skillnader är olika bra lämpade för olika sysslor. Särartsfeminister har till exempel lyft fram moderliga egenskaper som något speciellt kvinnligt. Moderligheten är något man föds med som kvinna och inte en egenskap man utvecklar genom livet eller i samhället.
Likhetsfeminist
Likhetsfeminister utgår från att det inte finns något grundläggande kvinnligt – det är något som skapas kulturellt. En kvinna klär sig, tänker och handlar som en kvinna eftersom hon lär sig det av omgivningen och för att omgivningen förväntar sig det, redan på BB när hon får ett rosa täcke på sig medan pojkarna får blåa. Eller med Simone de Beauvoirs ord: “Man föds inte till kvinna. Man blir det.
Lipstickfeminist
Läppstiftsfeminister tycker att det är möjligt att vara feminist och samtidigt visa kvinnlighet. I bokstavlig mening, läppstiftfeminister tror att det är möjligt att bära läppstift och fortfarande kallas en feminist, eftersom feminism handlar om mycket mer än hur man klär sig.
Rabiesfeminist
Skällsord som bloggaren Blondinbella, Isabella Löwengrip myntade sommaren 2013. En rabiesfeminist är enligt henne en kvinna som hatar män och som inte vill bejaka sin kvinnlighet. Rabiesfeminister är rabiata när de hävdar att vi lever i en patriarkal struktur.
Lyxfeminist
Ett epitet som den feministiska debattören Maria Sveland fått. Varför har feminismen, trots allt sitt välmenande, fortfarande så svårt att på allvar inkludera kvinnor som avviker från en vit medelklass- och akademikernorm? För det anklagas man nämligen för, att vara otacksam och ogin mot andra kvinnor i världen.
Skrikfeminist
”När jag säger skrikfeminist menar jag en feminist som är aktiv i sitt arbete med att lära ut vad feminism handlar om, de som får taggarna ut så fort det är någon som har en annan vinkel i kvinnofrågorna. Om en kvinna känner sig nöjd med hur samhället behandlar henne, att hon inte känt sig diskriminerad och har god inkomst att göra det hon vill för. Då finns det stor risk att hon kommer beskyllas för att vara naiv, att hon har för dålig förståelse för andra kvinnor.” Orden kommer från UNT:s bloggare Frida Norén.
Mediefeminist
Författaren och debattören Linda Skugge, Expressenjournalisten Nina Lekander och journalisten Belinda Olsson är några som kallar sig själva mediefeminister. Det är kvinnliga journalister som upplyser och uppfostrar tittare och läsare i jämställdhet och som synliggör manliga maktstrukturer i samhället. Det gör de genom att lyfta fram kvinnors åsikter, bredda innehållet, ta upp nya ämnen och hitta på andra vinklar. De menar att de till skillnad från en del andra feminister har medierna, och inte till exempel universitetet, som plattform för sitt budskap.