– Det handlar om barnets behov att bli sedd, bli bekräftad.
Agneta Modigh ser mig stint i ögonen.
– Språket är nyckeln. Barnen ska översköljas av det svenska språket.
Med sin intensiva blick och ett prat som hon frenetiskt understryker med hjälp av händerna, fångar Agneta Modigh uppmärksamheten till sig direkt. Och hon vet hur hon ska behålla den.
– Jag är ingen entreprenör. Det är inte det som driver mig. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle starta eget företag, men var tvungen för att kunna öppna hvb-hem. Det som driver mig är att jag ville höja kvaliteten på boenden för barn och ungdomar som kommer hit ensamma utan föräldrar.
Agneta Modigh hade varit god man under flera år och följt flera barns och ungdomars asylprocesser. Genom "sina" ungdomar fick hon insyn i hur de hade det i vardagen. Det var där den började växa, den där tanken om att kunna göra på ett annat sätt. Hon ville få in andra värden i barnens boenden och göra dem mer hemlika.
Agneta Modigh föddes visserligen i Värmland men hennes sje-ljud avslöjar ändå ett norrländskt påbrå. När hon var i lågstadieåldern flyttade familjen till Kiruna.
– Jag tycker inte själv att jag har sje-ljud. Men de ensamkommande barnen hör att det är något annat uttal, de frågar om det.
Hon är mittenbarn, nummer två i en skara av tre systrar i tät följd och en yngre bror. Att vara mittenbarn tror hon har haft betydelse för hennes önskan om rättvisa och att hon engagerat sig i fackliga frågor.
– Jag lägger inte så mycket vikt vid det, men visst, möjligheten finns att det påverkat mig att våga göra det som behövs när jag ser orättvisor. Som när jag funderar kring vad den här ungdomen behöver för att komma vidare, hur kan vi stödja honom eller henne. Relationer och känslan av sammanhang är betydelsefullt på våra boenden. Det är grunden för att kunna jobba med förändring och utveckling. Ibland pratas det om ensamkommande som en grupp, ett synsätt jag inte delar. Varje barn är en unik individ.
Sitt första sommarjobb hade Agneta Modigh som trettonåring.
– Jag städade, stod i kiosk, i tonåren arbetade jag på sommarkollon och med barn med multihandikapp.
Hon spelade många bollsporter, främst handboll i Kiruna AIF, flera dagar i veckan. Tanken var att hon skulle bli idrottslärare men tvärflöjtslektionerna i den kommunala musikskolan gjorde att livet ville annorlunda.
Familjen flyttade igen precis när Agneta hade kommit in på samhällsvetenskaplig linje på Hjalmar Lundbomsskolan i Kiruna. Då till Avesta där hon gick gymnasiet.
– Jag kommer ihåg när vi flyttade. Den sommaren snöade det i juni då vi åkte från Kiruna. Men när vi kom till Gällivare Malmberget började det knoppas, sån skillnad är det.
Musiken tog henne vidare till Sjöviks folkhögskola och en musikterapiutbildning.
– I slutet av 70-talet var musikterapin i sin linda i Sverige. Jag hade jobbat med multihandikappade barn, där vaknade mitt intresse för musikterapi. Mitt specialarbete på Musikhögskolan, där jag gick senare, var just musikterapi kontra specialpedagogik.
I slutet av januari i år rapporterade Ekot om att intresset för att engagera sig för nyanlända har ökat hos Sveriges befolkning. Föreningar som Kompisbyrån som sammanför nyanlända barn och familjer med människor som redan bor här har fördubblat sin verksamhet. Röda Korset har ökat antalet volontärer markant. Men redan en morgon i mars 2013 vaknade Agneta Modigh med tanken: "Nu gör jag det här. Jag startar ett hvb-hem".
Då hade hon en lång tid varit fullt upptagen med förberedelsearbete inför ett integrationsprojekt i Uppsala.
– Jag bollade och spred projektet och knöt olika kontakter i Musiksverige, arvsfonden, Uppsala kommun och olika föreningar. Men beslutet om starttiden dröjde. Jag började tänka; vill jag det här? Om tre år är pengarna slut och vad händer då? Att det dröjde ledde mig till eftertanke. Men jag kände mig samtidigt som en svikare gentemot alla föreningar. I stället tog jag tag i det på ett annat sätt och bildade Humanisthemmet EQ.
Hon blundar och tänker.
– Vi har en stund på jorden. Jag tänkte så här: Vad är viktigt? Jag är inte rik. Jag är inte riskkapitalist. Men jag ville höja kvaliteten på boenden för ensamkommande flyktingbarn för att göra gott. Jag tror på integration och var kan man göra den bäst? Ute i en stuga i skogen? Nej, i ett vanligt villaområde förstås, där människor lever.
Dagen efter att hon varit till banken fick hon lånelöfte och kunde köpa en villa i centrala Knivsta. I dag har verksamheten vuxit till ytterligare ett boende i Knivsta, två i Uppsala, ett stödboende, 40 medarbetare samt ett antal familjehem.
Vintern 2016 var FN:s rapportör specialiserad på mänskliga rättigheter i Eritrea, på besök i ett av Humanisthemmets EQ:s boenden.
– Hon var intresserad av barnens berättelser, varför de lämnade landet och hur omständigheterna var då de flydde ut ur landet. Några berättade om hur de tagit sig genom öknen, fängelse i Libyen, om resan över Medelhavet och om fänge. Barnen fick bekräftelse på att deras upplevelser är viktiga och Sheila B. Keetharuth, som rapportören heter, fick underlag till sin FN-rapport.
Agneta Modigh blev även inbjuden till Geneve för att lyssna till presentationen av rapporten.
– Sheila avslutade hela sitt framförande med att citera ett barn från Sverige, ett av barnen på vårt boende. Det var en stark upplevelse.
De senaste månaderna har många hvb-hem för ensamkommande barn i Sverige lagts ner. Dels kommer färre barn hit, dels kommer regelverket under 2017 att ändras med rejält minskade statliga ersättningar. Därmed blir det inte lika lukrativ att driva hvb-hem som affärsidé. Agneta Modigh väljer att satsa på sina hem.
– Det finns i alla samhällen människor som styrs av egoism, man vill förverkliga sig själv, tjäna pengar eller få makt. Min drivmotor är att se andra människor växa. Jag pratar kvalitet, utveckling, trygghet för ungdomarna, för personalen. Hur vi använder pengarna är det som är skillnaden.
Agneta Modigh hanterar mycket pengar.
– Ja, de är ett verktyg. Dörrar stängs om jag inte har dem. 2014 gick vi miste om en upphandling på grund av svag ekonomi. Det ger oss, mig möjlighet att förändra. Men pengar i sig är inte viktigt för mig. Jag arbetar med människovärden.
Vi börjar bli trötta. Hon tappar tråden. Jag tappar tråden. Samtalet böljar och jag börjar undra hur jag ska kunna sammanfoga alla dessa trådändar till en läsbar artikel.
Framför mig har en person mejslats fram som verkligen drivs av att se andra människor växa.
– Jag hade absolut ingen ambition att vi skulle växa i antal verksamheter. Det viktiga är att det vi gör, ska vi göra bra. Jag såg behovet av mindre boenden med hemlik och varm miljö. Jag inspireras av när jag ser hur vi gör skillnad på individnivå. Det är inte ovanligt att vi får höra att vi är annorlunda och att vi ”sticker ut”, i positiv bemärkelse. Då känner vi att vi är på rätt spår.
Fotnot: EQ, förkortning av emotional quotient. Ett mått på en individs emotionella intelligens: förmåga att känna igen, ge uttryck för och handla ändamålsenligt som svar på egna och andras känslor.