Efter gymnasiet drabbades Beatrice Carleson av depression. Hon fick antidepressiv medicin som inte hjälpte och hon ville bort från Uppsala. Ett förhållande hade just tagit slut. Hon flyttade till Örebro för att läsa statskunskap, hon åkte till Tyskland och jobbade som servitris på ett hotell.
– Jag trivdes jättebra i Tyskland, fast vi jobbade hårt, det var 12-timmars arbetsdag och sexdagars vecka, men där fanns folk med många olika nationaliteter och det var något med den tyska kulturen som jag gillade, säger Beatrice Carleson.
– Jag har alltid varit en handlingskraftig person. Men jag tror att mitt flyttande var ett sätt att fly ifrån mig själv.
Som många i den åldern försökte hon att hitta rätt i tillvaron. Hon visste inte vad hon ville bli men läste in matte och fysik på komvux och flyttade sen till Umeå för att läsa in civilekonomprogrammet. Där började hon bli misstänksam mot människor. Hon trodde att de ville henne ont.
Vi sitter hemma i Beatrices föräldrars kök i Ulleråkerområdet. Tillsammans med sin mamma, Ann-Louise Carleson, ska Beatrice föreläsa på Psykiatriveckan nästa vecka. De ska tala om sjukdomen schizofreni. Vid köksbordet pratar med de varandra som två riktigt goda vänner, de lyssnar och tar in vad den andra säger, även om de inte alltid har samma version av allt de gått igenom tillsammans. De småskrattar mycket, ler igenkännande vid minnen och stämningen är uppsluppen men under ytan finns allvaret.
– När Bea bodde i Umeå och ringde och berättade vad som hände henne tänkte jag att det var värst vad hon hade otur och vad hon råkade ut för mycket, säger Ann- Louise Carleson.
Efter ett år i Umeå flyttade Beatrice tillbaka till Uppsala och började på receptarieprogrammet, samtidigt gjorde hon gjorde slut med sin pojkvän. Mycket i utbildningen handlade om hjärnan och Beatrice blev mer och mer fixerad. När hon såg ett träd som hade tappat alla löv, tolkade hon det som en bild av hjärnan. Hon förstod att något var på väg att hända med henne men inte vad. Kort därefter fick hon en psykos som innebar att hon förlorade verklighetsuppfattningen. I november 1998 kom hon till akuten på Ulleråkers sjukhus.
– Jag hade en föreställning om att det skulle vara som i filmen Gökboet. Jag var rädd. Trodde att jag aldrig skulle komma ut därifrån. De gav mig psykosmedicin men förklarade inte varför, och jag fick inget veta om biverkningar, säger Beatrice Carleson.
Och Ann-Louise Carleson kunde inte hjälpa sin dotter.
– Jag fick inget veta och hölls utanför. Bea var myndig och jag som hennes anhörig fick jag inte vara med, säger Ann-Louise och vänder sig till Beatrice:
– Du såg både mig och din pappa som fiender.
Mitt i det kaotiska tillståndet fick Beatrice fick veta att läkarna ville göra en CT-röntgen på henne, när man scannar hjärnan för att kontrollera att där inte finns någon tumör. Då blev det än värre. Hon blev övertygad om att de ville lobotomera henne och använda henne i ett vetenskapligt experiment och bränna det som blev kvar som biologiskt avfall.
– Och du trodde att det var jag som låg bakom, säger hennes mamma.
Beatrice förstod inte vad hon hade hamnat på för slags ställe. Det var ju inget fel på henne. Hon såg omvärlden på sitt eget vis. Blommor vägrade hon ta emot. De tolkade hon som om att det var till hennes begravning. Att tolka intryck på det viset är en associationsstörning som är vanlig i samband med schizofreni.
– Jag tänkte att det var bäst att bete sig så normalt som möjligt - då skulle de släppa ut mig, säger Beatrice.
Första gången stannade hon på sjukhuset under några veckors tid. Den gången var hon frivilligt inlagd. När hon skrev ut sig tog hon upp pluggandet igen. Hon hade flyttat till en lägenhet i Storvreta för att vara långt borta ifrån allt som hon haft runtomkring sig förut. Hon tränade mycket, endorfinerna gjorde att ångesten lättade.
– Vi kunde inte leva normalt. Allt var så turbulent. Hon var ute ensam och sprang om nätterna och vi fick inte kontakt med henne, säger Ann-Louise Carleson.
När hon skulle tenta hörde Beatrice röster. De sa åt henne vad hon skulle skriva på papperet men de pratade så fort att hon inte hann med. Rösterna sa åt henne att göra andra saker också. För Ann-Louise Carlefors var det tydligt att hennes dotter behövde vård men kunde inte övertala henne. Familjen försökte på olika sätt att få henne inlagd på sjukhus.
– En dag kom det hem en skötare till mig och sa att jag borde komma till sjukhuset men jag kastade ut henne. Absolut inte, tänkte jag och stack ut.
Beatrice tog bussen in mot stan och efter några hållplatser klev polisen på för att hämta henne.
– Det tyckte jag inte var något speciellt konstigt. Jag tänkte att det var häftigt och undrade varför de inte slog på blåljusen. Men jag förstod inte alls var vart vi skulle åka.
Då fanns ett beslut om LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, utskrivet på Beatrice.
– Det var en lättnad för oss. Förra gången hade vi mobiliserat all vår kraft och då skrev hon ut sig efter en månad. Vad skulle vi göra? Råden vi fick var att det enda vi kunde göra att vänta tills hon blev akut sjuk igen. Det kändes fruktansvärt hopplöst, säger Ann-Louise Carleson.
Beatrice överklagade tvångsinskrivningen till länsrätten men den stod kvar.
– När ens barn blir psykiskt sjuk hamnar hela familjen i en riktig kris. Vi fick prata av oss i en grupp för familjestöd, läka ihop all osämja och det var väldigt bra. Och där kunde vi få svar på många frågor, säger Ann-Louise.
Efter tre och en halv månad blev Beatrice utskriven och då mådde hon bra. Sedan dess har hon ätit sin medicin och det menar hon är en av orsakerna till att hon lyckats återhämta sig. Att hon fick en praktikplats på ett kafé direkt efter utskrivningen var också avgörande.
– Att få struktur på sitt liv, att ha något att göra och inte gå och dega hela dagarna är viktigt för att rehabilitera psykisk sjukdom, säger Beatrice Carleson.
Efter praktiken fick hon arbete på schizofreniförbundets kansli i Stockholm och nu arbetar hon inom avdelningen socialpsykiatri på Aleris som är ett privat vårdföretag. Hon är anställd på halvtid och har sjukpension på halvtid. Både mor och dotter är engagerade i schizofreniförbundet och jobbar mot de fördomar som finns kring sjukdomen.
– Man märker att sjukdomen är belastad med fördomar. När vi skickar ut brev finns det medlemmar som vill att vi ska använda vita neutrala kuvert som det inte står schizofreniförbundet, säger Ann-Louise.
När Beatrices korsband i knäet hade gått av efter att hon varit i Malmö och föreläst om just bemötande, ville inte Akademiska sjukhuset ta emot henne. Hon fick uppmaningen att hoppa på ett ben och Beatrice hörde hur det viskades om att hon var en patient med schizofreni.
– Sjukvårdspersonalen inom den somatiska vården behöver mer kunskap för att bli kvitt sin rädsla och sina fördomar. Förut hade jag också fördomar. Jag som trodde att de skulle bli lobotomera mig, säger Beatrice.
I dag känner hon stor livslust och hon trivs med sitt liv. För ett och ett halvt år sedan genomgick hon en gastric bypass-operation mot övervikt för att bli kvitt en medicinsk biverkning. Innan sjukdomen bröt ut vägde hon 70 kilo, men ökade till 148 kilo.
– Jag var nästan lika stor som två människor, säger Beatrice och drar upp tröjan och visar ärret efter operationen.
Det är nu tolv år sedan utskrivningen och hon skiljer mellan perioden då hon var sjuk och nuet. Hon är inte uppgiven för att hon måste medicinera, det är ingen dödsdom, och hon hör inga röster längre.