När döden står i farstun

Inom loppet av två veckor har en av Kajsas vänner och två andra kvinnor som hon känner, avlidit i cancer. Nyligen var hon på en träff i Dalarna för kvinnor med metastaserad bröstcancer, det betyder att de fått återfall i sin bröstcancer i spridd och obotlig form. De befinner sig alltså i samma situation som Kajsa.
– Vi har alltid mycket att prata om. Det är intressant att höra deras syn på sjukdomen. Vi förstår varandra på ett annat sätt än de som är friska. Men det är jobbigt också, vi pratar om djupt personliga saker, säger Kajsa som snart fyller 37 år.
Hon är engagerad i Unga kvinnor i Uppsala läns bröstcancerförening och har hjälpt till att in priser till en ljusmanifestation på lördag i Uppsala inför Rosa månaden som är oktober (se faktaruta).

Under sommaren fick Kajsa göra uppehåll i cellgiftsbehandlingen när de medicinska värdena såg bra ut och både själ och kropp behövde en paus. Kajsa och hennes make, Daniel Wennman, kunde åka till Sundsvall, hälsa på vänner och de har varit ute med båten några gånger. Men i augusti blev Kajsa inlagd på sjukhuset. Cancern hade spridit sig till bägge lårbenen och hela ryggen.
Under den senaste tiden har döden blivit mera påtaglig i Kajsas och Daniels liv. På fredag ska hon gå på sin väns begravning, på lördag är det ett bröllop och några dagar senare har hon bokat tid på en begravningsbyrå.

Vad ska ni göra på begravningsbyrån?
– Vi ska bestämma om det ska vara kista, urna eller vad det ska vara. En gravplats vill jag ha, så att anhöriga har någonstans att gå. Inte minneslund, det verkar så opersonligt. Jag vill inte lämna Daniel med alla svåra beslut. Samtidigt vill jag ju att anhöriga ska sätta sin prägel på begravningen, säger Kajsa Wennman.
Men några saker vet hon. Det får inte bli en mörk och dyster begravning, i stället ska det serveras champagne och chokladdoppade jordgubbar.
– Det kan ju vara så att döden kommer som en befrielse, både för en själv och för de anhöriga, när det är dags, säger Kajsa.

Samtalet byter riktning och kommer att handla om färgen på champagne, vi diskuterar för och emot rosa sorter. Så är det ofta hemma hos Kajsa och Daniel. De är öppna, pratar om svåra saker men blandar samtidigt allvaret med vardagliga samtalsämnen, inte sällan någon dråplighet eller aktuell händelse att småskratta åt. Som Daniels födelsedag, han vill inte bli uppvaktad och tycker att Kajsa räcker som sällskap. Medan hon tycker att det gäller att ta vara på alla tillfällen att fira och skämtar om att han borde önska nya jeans i present.
Vi befinner oss i deras vardagsrum och Kajsa halvsitter i soffan. I dag har hon ont trots att hon tagit extra mycket smärtstillande medicin.

Har du tankar som du lägger band på inför andra?
– Ja, vissa saker, som de allra djupaste tankarna döden till exempel. De skriver jag mest bara ner i min dagbok. Brukar du läsa den, Daniel? frågar Kajsa.
– Nej, svarar han.
I fönsterblecket härjar katten, Tajzon bland blommorna. Men varken Kajsas mamma, Marianne Åström, som är på besök, eller Daniel bryr sig om vad katten gör. Daniel fäster blicken långt framför sig medan Marianne som sitter närmast Kajsa, stryker sin dotters arm.

Är du rädd för döden?
– Nej, inte rädd precis. Men jag känner ångest. Ibland har jag mardrömmar, i dem ropar jag på mamma och grinar. Själva handlingen i drömmen brukar jag inte komma ihåg när jag vaknar. Men känslan som drömmen ger finns alltid kvar i bakhuvudet, säger Kajsa.

Hur tänker du om döden?
– Man undrar hur det ska vara när den kommer, om man sover eller är vaken. Vilka som kommer att vara där. Förra året bestämde vi att jag ska vara på hospice den sista tiden. Om det blir så att jag hinner, förstås.

Så du vill inte vara hemma?
– Nej, om jag skulle dö hemma i lägenheten skulle det bli svårt för Daniel att bo kvar här efteråt, säger Kajsa.
– Det skulle jag aldrig klara av, säger Daniel ganska tyst men med beslutsamhet i rösten.

Han har just kommit hem från jobbet. Tidigare har han haft nedsatt arbetstid på grund av den krissituation som uppkommit i och med Kajsas sjukdom. Men nu måste han arbeta heltid. Försäkringskassan anser inte att han har rätt att vara sjukskriven på 25 procent. Trots att han mår dåligt, anses han klara av att sköta jobbet, hemmet och stötta Kajsa. Någon hjälp med hemsysslorna får de inte från Uppsala kommun. I stället turas Kajsas systrar om med städningen.
– Jag får dåligt samvete över att inte kunna återgälda allt som syrrorna och andra gör för mig. Det är inte lätt att behöva be om och ta emot hjälp hela tiden, säger hon.

För Kajsa som är heltidssjukskriven kan det räcka med att tömma diskmaskinen för att hon ska bli utmattad eller få mera ont i kroppen. Därför tar hon det mest lugnt hemma på dagarna och väntar på Daniel.
– Dagarna känns ganska tomma och meningslösa. Det är som om den korta tid jag har kvar slösas bort på att göra ingenting, säger hon.
– När jag kommer hem på eftermiddagen är jag helt slut. Det är dålig tajming. De dagar då Kajsa känner sig bättre, mår hon bäst på kvällen, säger Daniel.

Allt som hänt den senaste tiden har blivit en ögonöppnare. Kajsa besökte sin vän bara några dagar innan hon gick bort och är förvånad över hur snabbt vännens tillstånd försämrades. Själv kommer Kajsa att behöva fortsätta med cellgiftsbehandlingen utan längre pauser samtidigt blir hennes kropp blir alltmer skör av behandlingen. Nu får hon cellgiftsbehandling i tre veckors tid och sen följer en vecka utan.
– Jag vill inte dö. Då kommer jag att missa så mycket. Som när mina syskonbarn växer upp, tar studenten, skaffar moppe och flickvänner, säger Kajsa.

Brukar ni prata om döden?
– Nej, säger Daniel. Men det kanske vi borde göra. Det fyller säkert en funktion att prata av sig. Det är som ett tabu, svårt att prata om den, döden är så pass verkligt just nu för oss. Det är lättare att skjuta det framför sig.

Hamnar du, Kajsa, i situationer där du måste trösta andra?
– Jag vet att det inte är mitt fel att jag är sjuk och gör andra ledsna, men ändå så får jag dåligt samvete av att det också. Men jag klarar inte att säga att allt är bra när det inte är det. Jag är så himla dålig på att ljuga.

Efter att ha träffat Kajsa och Daniel ett antal gånger vet jag att de är skickliga på att ta vara på tiden. Det är som om de värdesätter varje dag, varje timme de har tillsammans. Och Kajsa är noga med att försöka ge Daniel andningshål, det vill säga stunder då han gör egna saker som att spela innebandy och umgås med vänner. Efter att Kajsa varit sjukskriven i ett år har de också svårt att klara sin ekonomi.

Finns det något som ni har vunnit mitt i allt det svåra?
– Vi har inte tid med vardagstjafs och ödslar ingen energi på att tjata på varandra, säger Kajsa.
– Vi har kommit varandra närmare, säger Daniel.

I oktober ska Kajsa göra en ny röntgen. Efter det kommer de att få veta om cancern spridit sig ännu mer eller om den står stilla.