Ett pyttelitet och lagom svalt källarrum i Ekologihuset på Sveriges lantbruksuniversitet rymmer en stor daggmaskodling. Sju svarta plastlådor är fyllda med jord och kogödsel. Markekolog Astrid Taylor gräver med handen och får upp en lång och kraftig åkerdaggmask, en liten bebismask och två kokonger med ägg.
– Daggmaskar trivs bäst i 12–15 grader. Vi vill att de lägger ägg och har kul med varandra, säger hon.
I vår artikelserie om olika forskare i Uppsala har turen kommit till Astrid Taylor. Hon forskar om markfaunan – djur som huvudsakligen lever nere i jorden. Vissa grupper finns också i förnan, på levande träd och i stubbar och annan död ved. Mest intresserar hon sig för daggmaskar, pansarkvalster och hoppstjärtar.
Markdjuren arbetar i det fördolda och deras tjänster bidrar till bördigheten, bland annat genom att de bryter ner organiskt material och på så sätt frigör näringsämnen. Det är där Astrid Taylor har sitt fokus. Hon gör experiment genom att simulera olika väderförhållanden och nederbörd, till exempel lång torka och häftiga skyfall.
Till sin forskning tar hon stubb- och markprover. För att driva ut djuren använder hon en tratt med ett nät. Ovanpå nätet lägger hon stubb- eller markprovet. Över det fäller hon ner ett lock med glödlampor som lyser och värmer. Då kryper markdjuren ner genom hålen i nätet. I den smala änden av tratten väntar en plastburk med glykol och alkohol som dödar dem. Med hjälp av en lupp sorterar Astrid sedan ut de djur hon är intresserad av.
Frågor hon ställer sig är: Hur många är markdjuren och vilka arter finns i de olika miljöerna? Äter de upp varandra eller kan de stödja varandra? Hur många arter behövs för att en viss funktion ska uppfyllas? Hur påverkas de av markens egenskaper, av klimatet och av hur människor bearbetar jorden?
– Fast vi inte ser markdjuren är de ett eget kosmos och påverkar så mycket ovanför jord, säger Astrid Taylor.
Nu har hon ett växthusförsök på gång där hon ska undersöka hur daggmaskar i samspel med andra markdjur påverkar plantornas tillväxt. Det är därför hon behöver föda upp så många daggmaskar – odlingen innehåller just nu 2 270 stycken.
– Vi har precis bytt jord och matat dem med kogödsel. Då räknade vi samtidigt, säger Astrid Taylor.
Hon har en forskartjänst på ekologiska institutionen på SLU, men det innebär inte att hon kan luta sig tillbaka. Hon måste hela tiden söka nya forskningsanslag för att finansiera sin fasta tjänst.
– Man lever egentligen osäkert som forskare och har inte så lång framförhållning. I början kände jag en stress, men nu har jag lugnat ner mig och skaffat andra ben att stå på, säger hon.
De andra benen är undervisning och administration, som just nu utgör 85 procent av arbetstiden.
– Det är roligt, men jag hinner inte med forskningen, säger hon.
Astrid Taylor hade påbörjat en doktorsavhandling i sitt hemland Tyskland när hon träffade en skotte i ett EU-projekt som de båda arbetade i. De gifte sig och fick barn. Skämtsamt kallar de dottern för EU-projektets första resultat. Men det var inte oproblematiskt.
– I Tyskland är det inte poppis att få barn under sin avhandlingstid. Då kan man säga hej då, berättar hon.
När maken fick en forskartjänst i Uppsala 1998 flyttade hon med och gjorde klart sin avhandling här, där det gick att få barnomsorg.
Tio år senare fick maken jobb i Skottland. Då hade Astrid just fått en postdok-tjänst i Uppsala och ville inte flytta med, så hon och dottern blev kvar. Det blir många flygresor mellan Skottland och Sverige.
– Jag trivs här! Jag har ett bra nätverk och har byggt upp något som funkar. Folk vet vem jag är, jag blir tillfrågad. I Sverige finns det inte så många som forskar om markdjur, förklarar hon.
En av flera saker hon försöker ta reda på är hur daggmaskar påverkas av ekologisk odling, där man plöjer jorden. Mekanisk bearbetning skadar maskarna. Trots att hon pratar så ömsint om daggmaskarna är det egentligen kvalstren som ligger henne varmast om hjärtat. De är så små att de knappt går att urskilja med blotta ögat, men i mikroskopet ser man hur detaljerat uppbyggda de är.
Daggmaskarna går att handsortera och artbestämma lätt utan lupp och ger snabba forskningsresultat, medan kvalster och andra mindre markdjur tar mycket längre tid att få ut resultat från.
– Det är bra att ha både och. Jag gillar att sitta vid mikroskopet och titta på pansarkvalster. De finns i så många former och färger.
Astrid Taylor vet inte varför det finns så många olika arter av markdjur. Hon tror att de har många olika nischer. Det är till exempel bara daggmasken som luckrar upp jorden. De äter organiskt material och jord som de sedan bajsar ut. På så sätt blandar de om jorden och gödslar den genom att tillsätta bakterier som de har i sin tarm.
– Daggmaskar kallas för ekosystemingenjörer. De förändrar sin egen miljö, berättar hon.
Mycket under marken är ännu outforskat. Där finns en komplex näringsväv: mikroorganismer – svampar och bakterier – blir uppätna av kvalster och hoppstjärtar som i sin tur blir uppätna av daggmaskar och lite större djur. Astrid Taylor upplever att folk har svårt att förstå att markdiversitet är viktigt och att vi ska bry oss om våra jordar.
– Om du har förstört din jord och skadat markdjuren är det svårt att få dem tillbaka, säger hon.
Hon vill relatera till managementfrågor, det vill säga hur man brukar jorden på ett bra sätt så att man utnyttjar markdjurens funktioner väl. Med sin forskning vill hon bidra till att lantbruket kommer bort från kemiskt framställt mineralgödsel som spolas ner i grundvattnet och leder till övergödning av sjöar och hav. Hon menar att det är bättre med organiskt gödsel, som stannar längre i jorden och bryts ner.
– Forskning är spännande. Det händer så många olika saker och du måste jämt lära dig nytt, följa ditt ämne och nya tekniker. Och du jobbar i team där flera bidrar med sin kompetens. Det blir aldrig tråkigt.
Nästa forskare vi kommer att få möta är historikern Jonas Lindström, som forskar om arbetsfördelningen mellan könen på 1500–1700-talen. Har han varit med och samlat, digitaliserat och systematiserat tusentals historiska uppgifter.
Vad vill du fråga honom?
– Vad var den viktigaste uppfinningen eller sociala förändringen som ledde till en jämnare fördelning av arbete och ansvarsområden mellan kvinnor och män?
Serie: Hej forskare!
Detta är del 6 i Levas serie om spännande forskning i Uppsala. Tidigare publicerade ariklar: Marinbiolog Paco Cardenas (7/1), religionsfilosof Lotta Knutsson Bråkenhielm (9/1), ingenjör och klimatforskare Giulia Vico (23/1), psykolog Marcus Lindskog (11/2) och språkvetare Mikael Kalm (18/2).