Tid är det enda vi människor har. Jag lever i oceaner av tid men tiden går allt snabbare mot sitt slut för de äldre. Mitt första jobb var på ett äldreboende där jag vikarierade under flera somrar. Upplevelsen fick mig att fundera över hur vi behandlar de äldre i vårt land. Jag sprang från rum till rum och när någon behövde prata kunde jag avvara kanske två minuter om jag var generös. Där fanns det ingen tid över att lyssna och stötta.

Jag kan ännu inte fullt ut förstå hur det är att vara gammal. En äldre människa kan däremot berätta hur det känns att ha gått igenom ett helt liv och nu se tillbaka på det. De äldres historier är rika och värda att lyssna på. Under det föregångna året bestämde jag mig för att dokumentera min mormors liv, vi träffades tio gånger och spelade in samtal om det hon gått igenom. Förra veckan flyttade hon in på ett äldreboende och jag kände mig lugn. Boendet är litet och ledningen verkar vilja ge livskvalitet på riktigt, inte bara som en tanke i ett fint styrdokument.

Den klyfta som bildas mellan samhället och den äldre generationen är oacceptabel. Pensionärer ska inte glömmas bort utan räknas som självklara samhällsmedborgare. Jag önskar att våra politiker kommer att ta äldrevården på allvar det här året. Jag hoppas att våra gamla ska få mer pengar på kontot så de kan resa lite om de orkar och att det ska finnas ekonomi för mer personal, så de som arbetar har tid för mer än att bara springa.