– Hallå, hallå!

Jag ringer till Dilsa Demirbag-Sten och låter förmodligen smått desperat:

– Vi hittar inte huset med adressen som du gav oss.

Artikelbild

| Dilsa Demirbag-Sten blir både vemodig och full av glädje över att återser gården i Flogsta där hon lekte som barn.

Det var tio minuter sedan vi skulle ha träffats i Flogsta – vid huset där hon växte upp.

Själv är hon coolare:

– Jag måste ha blandat ihop gatunumret med vår adress i Gränby. Det var ju ett tag sedan vi bodde i Uppsala.

– Såklart! Kommer du hitta huset där du bodde då? frågar jag.

Artikelbild

| – Inställningen i Sverige på den tiden när vi kom var att alla skulle ha en plats och var välkomna, säger Dilsa Demirbag-Sten.

– Absolut, säger Dilsa Demirbag-Sten, mitt bildminne är utmärkt. Vi ses vid vårdcentralen. Därifrån vet jag precis hur vi ska gå.

Då har vi irrat omkring en stund i Flogsta. Husen är alla låga och lika. Innergårdarna omgärdas av huslängor. Det är en folktom, småruggig förmiddag.

– Här spelade vi brännboll, jämt, och tennis mot den där väggen, precis som Björn Borg, säger Dilsa Demirbag–Sten entusiastiskt.

Hon pekar först snett bakåt och sen i en annan riktning och berättar detaljerat om sin uppväxt. Framför mitt inre ser jag hur det springer en massa barn på alla gårdar. Hur de cyklar varv efter varv och hur Dilsa leker med grabbarna ända tills hennes mamma tycker att hon börjar bli för gammal.

– Jag var ett busfrö, har alltid varit stökig. Klättrade mycket på taken och hoppade ut från balkongerna och sprang runt, runt med mina kompisar. Men pizzerian fanns inte där då, säger hon.

Dilsa Demirbag–Sten var sex och ett halvt år när hon kom till Uppsala med sin mamma och sina syskon från Turkiet. Innan flykten hade de bott i tält i östra, kurdiska delen av Turkiet med nomadstammen bertiyan. Hennes pappa hade flytt ett år tidigare och blivit erbjuden bostad i Flogsta när han kom till Sverige.

– Jag jätteglad att vi kom till Uppsala först och inte till en förort i Stockholm. Jag älskade Flogsta, här fanns ingen segregation och jag blev aldrig särbehandlad av svenskarna, säger Dilsa Demirbag-Sten, som numera bor i huvudstaden.

Familjen Demirbag kom mitt i miljonprograms-eran; då det byggdes febrilt för att råda bort på bostadsbristen och trångboddheten. Drygt en miljon bostäder byggdes varav en tredjedel var höghus, en tredjedel småhus och en tredjedel låga bostadsområden som i Flogsta.

– Vi kände oss välkomna och kom till ett samhällsbygge med självförtroende. Inställningen i Sverige på den tiden var att alla skulle ha en plats och var välkomna. Här fanns både hopp och framtidstro. Flogsta var fullt av studenter, forskare, nyanlända och intellektuell medelklass, mycket vänsterfolk, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Vi kupar händerma och tittar in genom fönstret till hennes forna lägenhet. Just nu bor ingen i trerummaren dit Dilsa och hennes familj kom 1976.

– Vi tre systrar delade på det här sovrummet. I rummet innanför sov mamma och pappa och vår lillebror. Det var modernt och i lägenheten fanns inredning när vi flyttade in: fåtöljer, soffbord och matsalsgrupp men inga sängar, säger hon.

Drygt ett år senare flyttade familjen till en större lägenhet på andra sidan på samma gård. Nästa gång som lasset gick lämnade de fina Flogsta bakom sig.

– När jag gick i sexan flyttade vi till Gränby. Det var jobbigt. Vi hade kommit till folkhemmets baksida, där såg jag missbrukare för första gången och dit flyttade svensk arbetarklass in. Plötsligt sågs vi som invandrare. Så hade det inte varit i Flogsta. Dessutom måste vi flickor vara försiktiga, vår mamma blev orolig för vad som kunde hända när vi började attrahera killar, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Redan som 12-åring hade hon haft sina första friare, men då hade hennes föräldrar avstyrt det hela. De hade tyckt att hon var för ung och skulle studera på universitetet. När hon var fjorton år nappade hennes mamma lite oväntat på ett frieri. Under sommarlov efter åttan åkte Dilsa till Turkiet för att förlova sig med en ung man som hon aldrig mött förut. Hon kände det som om väggarna skulle rasa. Kunde hon inte bryta förlovningen kunde hon alltid ta livet av sig.

– Jag lyckades få stöd av mina mostrar och min mormor och sommaren därpå jag bröt förlovningen. Skammen i vårt hem var total. Jag var den första flickan i hela stammens 800-åriga historia som hade brutit en förlovning. Men efter den brytningen vågade jag drömma om ett liv bortom kontrollen som fanns i mitt liv. Jag skulle studera och bli någonting, säger hon.

Dilsa Demirbag-Sten har varit aktiv i Sverige i kampen mot hedersförtryck. Att ta ställning och jobba politisk är en självklarhet för henne. Hon är författare till böckerna "Stamtavlor", utgiven år 2005, och fem år senare kom "Fosterland" som handlar om flykten till Sverige och om henne själv, hennes mamma och hennes mormor. Mormor var den som alltid berättade goda historier för Dilsa.

– Hon berättade sagor som hon hittade på och de innehöll alltid en spegling av mig själv på ett eller annat vis. Jag fick känna mig som en hjälte.

Och Dilsa Demirbag-Sten blev inte enbart författare, journalist och liberal debattör utan även grundare av och numera verksamhetsansvarig för Berättarministeriet som är skrivarverkstäder för barn och unga som bor i områden med hög arbetslöshet. Berättarministeriets vision är att i Sverige ska alla barn och unga känna sig trygga i det skrivna ordet och ha förutsättningar att aktivt deltaga i samhällslivet. Ministeriet finns i Hagsätra, Husby, Södertälje och i november startades ett i Göteborg.

– Vi kan inte ha bostadssegregation med bostadsgetton där överklassen låser in sig och andra ställen där fattiga kopplas bort från makten. Barn som inte lär sig språket blir beroende av andra människor.

När kommer Berättarministeriet till Uppsala?

– Någon tidpunkt kan jag inte säga. Men först blir det Malmö och sen kommer vi till större svenska landsbygdsstäder.

I september fick hon Astrid Lindgrens Världs stipendium för sitt nyskapande arbete med skrivarverkstäder.

– Min nyfikenhet och upptäckarlust har alltid var starkare än rädslan. Och så har jag ganska mycket vilja och vill inte fastna i någon box för hur man förväntas vara. Dessutom gör jag alltid uppror mot auktoriteter.

Och troligtvis bor det också en liten pedagogisk djävul inom henne. När vi åker från Flogsta berättar hon hur hon tog med sig 4,5 åringar på bussen till domkyrkan. Själv var hon i tioårsåldern och ville så gärna guida dem runt.