3 augusti 2015. Klockan ringer kl 02 på natten och Lindha Stolpe går upp för att förbereda sig inför sitt livs hårdaste triathlonlopp. Drygt två timmar senare står hon på en stor båt med nedfällt bogvisir tillsammans med 249 andra deltagare. Det är mörkt och kallt. Våtdräkten klibbar mot kroppen. Om några sekunder kommer hon att hoppa två meter ner i havet, mitt i Hardangerfjorden och simma mot stranden till norska staden Eidfjord. Vattnet är bara 10 grader och arrangörerna har därför av säkerhetsskäl halverat den vanligtvis 3,8 kilometer långa simsträckan.
Hon har drömt om detta i ett år. Hon är nervös. Det här kommer att bli en jättejättelång dag, tänker hon.
Det blir det. 19 timmar och 32 minuter senare når hon målet efter 1,9 kilometers simning, 180 kilometers extremt tuff bergscykling och sedan 42,2 kilometers dito löpning över bergsplatån Hardangerviddan, där sista delen består av klättring till den 1 880 meter höga Gaustatoppen, cirka 18 mil väster om Oslo.
– Man måste nog vara lite galen för att göra en sådan här grej, säger Lindha Stolpe och skrattar. Det sägs ju att ”Norseman” är världens tuffaste triathlonlopp och hittills är det bara 13 kvinnor från Sverige som varit med. Jag är verkligen en helt vanlig person, men jag tycker om utmaningar.
Lindha Stolpe tränar och tävlar för att hon tycker att det är kul. Den mesta av träningen utgår från villan på Åkerholmsvägen i Danmark, några kilometer sydost om Uppsala, där hon bor med man och två barn. I villan är ett mindre rum bredvid köket inrett som träningsrum. Här står en racingcykel redo för ett pass och här finns också en steppbräda och en skivstång. På väggen hänger nummerlappar och medaljer från olika lopp som Lindha Stolpe deltagit i.
Motionerat har hon gjort sedan tonåren, men när hon var 30 år och just hade fött sitt första barn togs intresset till en ny nivå.
– Jag gick hemma och drällde och kände att jag borde komma igång med något. Jag tycker att det är kul att sätta upp mål, men kanske har jag lite svårt att sätta rimliga mål, så att säga. Så jag tänkte att det skulle vara jättefräckt att prova att springa ett maraton. Det värsta som kan hända är ju att jag får avbryta.
Hon sprang sitt första maraton i Stockholm 2012 och säger att ”det inte gick jättesnabbt, det ska jag väl erkänna”. Men hon kom i mål och tyckte att det var ganska kul. I samband med det fick hon höra talas om triathlonloppet Ironman i Kalmar.
– Fasiken, jag anmäler mig, tänkte jag, utan att riktigt ha tagit reda på hur jobbigt det var.
När hon insåg det började hon på allvar fundera på om hon tagit sig vatten över huvudet.
– Men då hade jag berättat för alla nära och kära att jag skulle köra en Ironman och kände att det inte fanns någon återvändo, skrattar hon.
– Men det var intressant i sig att lära sig att lägga upp träningen. En Ironman handlar mycket om teknik. Du ska vara okej på att simma, cykla och springa, men du ska också klara av att hålla igång länge, vilket betyder att du ska äta och dricka rätt och ha bra prylar och utrustning.
Hon började ta simkurser på Fyrishov eftersom hon inte kunde crawla och inledde sedan träningen inför loppet som var i augusti sommaren 2013.
Klarade du loppet för att du tränat bra eller på vilja?
– Jag tränar ju mycket, men inte så mycket som man kanske skulle behöva. Det är viljan och huvudets makt över kroppen som tar dig framåt när du hållit på i jättemånga timmar. Och så var hela min familj och alla kompisar där i Kalmar och hejade på och då kan man ju inte bara kliva av för att man är lite trött. Om man har tagit sig an en utmaning så genomför man den.
Lindha Stolpe fick mersmak och kände att hon ville fortsätta. Sedan dess har hon deltagit flera maraton- och triathlonlopp, samt ett 20-tal mindre lopp. Nu i maj består träningsperioden av mycket löpning eftersom nästa stora mål är Göteborgsvarvet (21 km) 20 maj, Stockholm marathon (42 km) 3 juni och Ultravasan (90 km) 19 augusti.
Hon har fem träningsdagar i veckan och ökar antalet träningstimmar successivt så att hon i slutet av maj snittar åtta timmar i veckan. Varje söndag har hon ett längre löppass på 2–3 timmar. Inför Ultravasan kommer träningsmängden att utökas ytterligare. Måndag och fredag är vilodagar.
– Nu är jag i en uppbyggnadsfas. Det går inte bara att sticka ut och springa tre mil, kroppen klarar inte det. Just nu springer jag omkring två mil på de långa passen, men snart ska jag öka till tre.
Hennes livsstil får flera positiva effekter, menar hon. Hon är nästan aldrig sjuk och hon sover och äter bättre. Det blir en positiv spiral och hon tycker att hon orkar med utmaningar på ett helt annat sätt.
– Det lätt hänt att man går och lägger sig i soffan efter middagen, men vad kroppen faktiskt mår bättre av är ju att ut och röra sig. Jag har lärt in det mönstret. Jag har ett ganska krävande jobb med mycket siffror och mycket att tänka på och då är det skönt att få rensa ur huvudet med ett träningspass. Det är meditativt att träna och det blir en drivkraft i sig. Sedan har jag ju småbarn, min son är autistisk och kräver sin tid och då är träningen ett sätt att vila på.
Nioåriga dottern Lovisa kommer hem från skolan och säger hej. Hon hänger av sig jackan och cykelhjälmen i hallen och ser glatt förvånad ut över att vi är på besök. På frågan om hon tycker att mamma tränar för lite svarar hon ett snabbt och högt ”nej!”.
Lindha skrattar, men tycker inte att familjen blir bortprioriterad. Hon kör ofta sina pass efter att barnen gått och lagt sig och säger också att träningen gör henne till en piggare och mer närvarande mamma.
– Vi är måna om att alltid äta frukost ihop och jag tycker att vi ändå har ganska mycket tid tillsammans. Det finns många timmar på ett dygn, om jag tränar en timme finns det mycket tid kvar att hänga med barnen. Men självklart kan Lovisa tycka att ”men ska du ut och springa nu igen?”.
En annan positiv effekt är att barnen inspireras av sina föräldrar. Lindha Stolpe tycker att det är bra att skapa en nyfikenhet och att man inte ska vara rädd för att prova.
– De är aktiva som sjutton båda två. Lovisa hänger ibland med ut på löpning och kan då springa fem kilometer. Hon tycker att det är jättekul.
Barnens pappa tränar också. Han är mer inne på träningsformen crossfit och har åkt Vasaloppet flera gånger. Nu när maken har avverkat Vasaloppet kan Lindha träna mer.
– Att jag lever med någon som också har ett träningsintresse tror jag är en förutsättning. Vi har stor respekt för varandras träningstider, säger Lindha Stolpe och tycker heller inte att det sociala livet har blivit speciellt lidande.
– Inför ett lopp måste jag självklart prioritera. Jag går jag inte ut och träffar mina kompisar och är ute halva natten två veckor innan. Men det jag tagit bort mest är nog skärmtid, att sitta och blippa med telefonen, säger hon.
Hon springer 7–8 lopp per år, men säger att träningen inte bara får handla om tävling, då blir det inte lustfyllt. Att vinna eller få en bra placering har aldrig varit det viktiga.
– Nej gud, nej, jag lommar med. Jag ligger ju inte i täten utan ligger längre ner, säger hon och berättar att det bästa med att tävla är alla spännande och roliga människor man träffar.
– Det är de fantastiska mötena med människorna som man kommer ihåg efteråt. Jag tycker om att springa och peppa andra som kanske har det lite tungt och ibland får man höra någons livshistoria under loppet.
Vad tycker dina vänner om ditt träningsintresse?
– När jag berättar att jag ska springa nio mil får jag ofta reaktionen att ”du är ju helt knäpp”. Men många inspireras också av att jag tränar och tycker att det är kul att följa mina lopp, säger Lindha Stolpe, som frikostigt delar med sig av sin passion på Facebook och Instagram.
– Det är ju fantastiskt om jag kan inspirera andra att prova olika lopp och komma igång med träning. Då blir jag jätteglad.