Här är de som bröder och systrar

Alla bär de en unik historia om vägen till Sverige, ofta präglad av traumatiska upplevelser och svåra livsval. Men när Rädda Barnen ordnar en fotbollsturnering för HVB-hem i Uppsala finns bara ett fokus – den vita läderbollen.

Foto: Pär Fredin

Uppsala2015-05-18 16:44

Fotbollen seglar genom luften, så högt att den nästan snuddar vid Diöshallens takstolar. Yttermittfältaren hinner ikapp bollen strax innan hörnflaggan och slår en halvvolley in mot straffområdet. En sträckt vrist vid bortre stolpen betyder 1-0 till Villa Vänge HVB-hem. Ett förlösande jubel utbryter.

15-åriga Ahmad Jawad Haidary springer ett varv för att klappa om sina lagkamrater. I Diöshallen är han en forward, i migrationsverkets tabeller ett ensamkommande barn. För två månader sedan kom han fram till Uppsala efter en tre månader lång resa från hemlandet Afghanistan.

– Det var ett beslut som jag tog med mina föräldrar. Eftersom vi tillhör minoriteten Hazara lever vi inte säkert i ­Afghanistan. Vi är utsatta för hot och diskriminering. Nu är mitt första mål är att komma i säkerhet, mitt andra mål är att skaffa en utbildning. Helst skulle jag bli byggnadsingenjör, säger Ahmad Jawad Haidary.

Att lämna familjen var inte ett enkelt beslut. Han oroar sig för sin familj nästan hela tiden, men försöker nu att koncentrera sig på att klara sig själv.

– Om jag får stanna och kan utbilda mig kan jag hjälpa min familj. Jag tycker om Sverige väldigt mycket. Människor är trevliga och det finns bra skolor här.

Än så länge tar han sig fram med engelska, vilket han har lärt sig i Afghanistan. Språket kom också väl till pass under den långa resan.

– Eftersom jag reste helt själv var jag ofta tvungen att fråga om hjälp och köpa biljetter. Jag är glad att jag har lärt mig engelska, men nu vill jag lära mig svenska så fort som möjligt, säger Ahmad Jawad Haidary.

Rädda Barnen i Uppsala började ordna aktiviteter för ensamkommande ­flyktingbarn 2011. Sedan dess har det blivit ett populärt inslag i ungdomarnas vardag.

– Vi försöker göra så många olika saker som möjligt. Vi har varit på utflykter med scouterna, åkt skridskor, varit på älgsafari, prövat på Kapoeira och mycket annat. Jag tror att man växer om man får göra nya saker, säger Dilan Ahmad, ansvarig för EKB-gruppen vid Rädda Barnen i Uppsala.

Just den här dagen blev den planerade utflykten med scouterna inställd och i stället ordnades en fotbollsturnering, något som ungdomarna länge har efterfrågat. Ett 40-tal ungdomar har samlats i Diöshallen för att göra upp om vilket HBV-hem som är det bästa fotbollslaget. För en stund handlar allt om den vita bollen. På planen råder totalt fokus och de lag som vilar följer pågående match med stort intresse.

Alla ungdomar i hallen bär en unik historia om vägen till Sverige. Ofta en lång resa under mycket osäkra förhållanden. Gemensamt för dem är att alla klarade sig hela vägen till Uppsala. Men det behöver inte betyda att resan är över. De flesta väntar fortfarande på beslut om uppehållstillstånd.

Vid sidan av planen sitter 16-åriga Naima (som egentligen heter någonting annat). Hon flydde från Somalia eftersom hon annars skulle tvingas gifta sig med en äldre man.

– De säger till mig att det är femtio procents chans att jag får stanna. Jag vet inte om jag vill fortsätta leva om jag skickas tillbaka till Somalia.

Hon tillägger att den islamistiska terror­organisationen Al-Shabaab har fått allt större inflytande i den region hon kommer ifrån, vilket skrämmer henne.

– Det finns ingen trygghet där. Och jag vill utbilda mig, inte gifta mig. Min dröm är att bli sjuksköterska.

Hon klappar händerna när hennes kamrater från Villa Vänge gör ytterligare ett mål.

– Jag tycker om de som jag bor med. Alla är unga och försöker göra det som de drömmer om.

Men även om stämningen är god den här dagen mår många av ungdomarna tidvis väldigt dåligt.

– Många lever med oro och stress. Sömnsvårigheter är vanligt. Ibland går det så långt att personer skadar sig själva, men vi försöker hjälpa till så gott vi kan och har nära samarbete med BUP och Röda korset som kan ge extra stöd, berättar Ingalill Mellin som är behandlingsassistent på Villa Vänge HVB-hem.

Ali Alkamashi från Syrien har bott i Sverige ett år och är en av de som fått uppehållstillstånd i Sverige.

– Innan beskedet var jag väldigt nervös och funderade mycket på vad som skulle hända. När jag fick veta att jag får stanna blev jag så glad att jag började dansa.

I dag går han i nian på Gränbyskolan och bor på Attendo Sköldmö HVB-hem. Han menar att de som han bor med är som en familj.

– Vi är som bröder och systrar. Vi kan skratta och ha roligt, men ibland kan man bli lite trött på varandra. Jag tror att många av oss kommer att hålla kontakten resten av livet. Det kommer vi absolut, säger han innan han åter springer in på fotbollsplanen.

För 16-åriga Abdi Ahmed Mahdi från Somalia ser det inte lika ljust ut. Han säger att Migrationsverket sagt att han kommer tvingas återvända till Somalia.

– Jag vet inte ens var min familj är någonstans. Det är stora problem där jag kommer från sedan Al-Shabaab tog kontroll. Jag gråter ofta och vet inte om jag orkar leva om jag inte får stanna.

Resan till Sverige var lång och gick bland annat med båt.

– Andra somalier hjälpte mig att betala. Men det gick inte bra. Det kom in vatten i vår båt. Människor kan bli konstiga, elaka ...

Han gömmer ansiktet i sina händer. Den långa resan kan snart vara meningslös, allt som behövs för det är ett beslut om utvisning.

När han har hämtat sig lite pratar vi om fotboll i stället.

– Vi hade bra spel i dag. Min dröm är att bli fotbollsproffs som Messi. Då skulle jag hjälpa fattiga människor, ­säger Abdi Ahmed Mahdi.

Fotbollsdagen avslutas med saft och bulle i vårsolen. För en stund råder en intensiv diskussion om några tveksamma domslut i den sista matchen. Men när det är dags att åka är stämningen åter på topp. Ungdomarna klappar om varandra innan de hoppar in i minibussar för att åka tillbaka till sina boenden.

För många av dem väntar långt viktigare domslut än en frispark.

Fakta Så mångafår stanna De som får avslag

I Uppsala bor i dag 187 ensamkommande barn i Migrationsverkets mottagningssystem.

Under 2015 har hittills ungefär 2 000 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige. De flesta kommer från Afghanistan, Somalia och Syrien.

För ensamkommande barn liksom vuxna utreds skyddskälen innan man beviljas asyl eller blir utvisad.

Barn prövas enligt samma lagrum som vuxna, men ett barn kan också bedömas ha särskilt ömmande skäl för att bevilja uppehållstillstånd.

Får barnet avslag på sin ansökan om asyl börjar resan tillbaka att planeras i samtal mellan barnet, gode man och Migrationsverket.

Den myndighet som ansvarar för det verkställande beslutet ska se till att hemresan genomförs på ett säkert vis. Barnet får sällskap av tjänstemän som ser till att någon anhörig tar emot barnet då det anländer i det land som barnet har utvisats till. Vägrar den utvisade att samarbeta övergår ärendet till polisen.

Fram till att utvisningen verkställs har barnet rätt till skola och sjukvård i Sverige.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!