Minnena från åren när han var som mest nere i skiten är rätt så suddiga.

Men Björn Fredlund kommer ihåg platserna i Uppsala som livet kretsade kring. Härbärget på Storgatan. Stadsparken, där han försökte gömma sig bland buskarna för att inte bli rånad eller nerslagen när han sov. Trappuppgångarna på Kantorn, i vilka han på olika sätt nästlade sig in för att få tillbringa natten under tak. Parkbänkarna på Vaksala torg. Den rymliga toaletten i Påvel Snickares gränd där han och kompisarna samlades om nätterna.

– Det var ett helvete att leva sådär, att inte ha någonstans att bo. Värst på vintern såklart, säger han.

Och så den där längtan efter barnen. Under några år på 90-talet hade han ingen kontakt alls med sonen och dottern, som då var i förskoleåldern.

– Jag mådde dåligt, jag saknade dem mycket. Men jag var i så dåligt skick att jag inte fick träffa dem för barnens mamma.

Solen strilar in genom persiennerna och formar randiga fyrkanter på det slitna trägolvet i Mikaelsgårdens största rum. Björn Fredlund har precis dukat fram ostmackor och fyllt på kaffekannorna. När jag kommer in sitter han vid ett bord och pratar med några av gästerna, som besökarna här kallas. Flera av dem är Björns barndomsvänner. För tio år sedan var han själv här som gäst, men hade påbörjat vägen tillbaka.

Mikaelsgården, som ligger alldeles intill Mikaelskyrkan längs Skolgatan, drivs av Uppsala stadsmission och är en öppen dagverksamhet för vuxna som lever i utsatthet.

– Ska ni träffa Björn? undrar en kvinna i lila täckjacka när vi är på väg in på kontoret för att prata ostört.

Hon berättar att hon har lyckats ta stora kliv bort från missbruket. Nu är hon här för ett samtal och för hjälp till nya möjligheter i livet.

– Det finns så mycket kärlek här på Mikaelsgården. Och Björn är bäst, han vet ju hur det här livet är. För mig är han en ängel, säger hon.

Björn skrattar lite generat medan vi går in på kontoret och slår oss ner vid ett runt bord. Jag frågar hur det känns att vara en förebild. Svaret kommer direkt:

– Det känns underbart att vara det.

På väggen bakom honom sitter ett 30-tal postfack uppsatta. I dem ligger post, främst från myndigheter, till människor som är hemlösa och som skrivit sig här. På golvet bredvid står en kasse proppad med oöppnade kuvert adresserade till människor som ingen i dag vet var de är. Kanske befinner de sig i ett annat land, kanske är de inlåsta. Kanske är de döda.

Björn Fredlund är född i Uppsala och har bott hela sitt 49-åriga liv här. Han växte upp i Gottsunda, tillsammans med sin mamma och tre syskon. Hemma var allt bra. Men i skolan hade han det tufft.

– Jag undrar om jag har nån slags ADHD. Jag kunde inte sitta och koncentrera mig, det bara gick inte. Jag har inga bra minnen av skolan, säger Björn Fredlund och skakar på huvudet.

– I åttan hamnade jag i en liten klass, en sån där obs-klass som det hette då. Vi var bara fyra stycken och då hängde jag med i alla fall.

Men på gymnasiet blev det samma sak igen. Björn Fredlund hoppade av skolan och fick jobb som bagare. En ljummen sommarkväll på Liljekonvaljholmen, när Björn var 21 år gammal, träffade han en två år yngre tjej. De blev kära direkt. Flyttade ihop i en trea i Gottsunda och fick två barn i snabb följd, en pojke och en flicka.

– Det var en mysig tid. Bägge barnen var ganska pappiga, särskilt jäntan. Jag kommer ihåg när de skulle sova, då brukade de komma och ta min hand och säga kom nu pappa och natta. Haha, jag brukade somna som en kägla bredvid dem. Vi hade en väldigt nära och fin relation.

Men så vände allt. Hans sambo träffade en annan man. Björn tvingades flytta ut ur lägenheten och eftersom han jobbade nätter och morgnar som bagare kunde han bara ha barnen varannan helg. I samma veva fick han mjölallergi som inga mediciner bet på.

– Allt kraschade. Varje gång jag kom hem och barnen inte var där ... det var väldigt, väldigt jobbigt. Det gick utför för mig.

Björn Fredlund vill inte berätta några detaljer om hur han gick ner sig, av hänsyn till familj och släktingar. Men han hamnade på botten; utan jobb, utan bostad och utan kontakt med sina barn.

Men en person slutade aldrig bry sig: hans mamma. Till henne var han alltid välkommen, oavsett vilket skick han var i. Björn Fredlund lutar sig tillbaka i stolen och knäpper händerna.

– Det går nästan inte att beskriva ... Mamma har alltid ställt upp oavsett väder och vind. Hon har haft ett helvete, jagat mig och min lillebror överallt. Hon har sett en del, det ska jag tala om.

– Och hon oroar sig fortfarande, när jag inte svarar i telefon blir hon orolig. Varje morgon klockan kvart över sex ringer hon för att se till att jag är vaken och kommer i tid till jobbet.

Men Björns bror Håkan gick det inte lika bra för. Två gånger i veckan, året om, cyklar Björn till Uppsala gamla kyrkogård för att tända ljus vid Håkans gravsten. Det ska alltid lysa där.

Att Björn till slut lyckades vända livet kan han delvis tacka kroppen för. Det kom en punkt när den inte orkade mer. Efter flera turer fick Björn genom socialen ett eget rum på Sagahemmet på Storgatan, där han bodde i arton månader. Det var också där han träffade barnen för första gången på flera år.

– Jäntan var lite blyg kommer jag ihåg ... men grabben, han har alltid varit som jag, rak och öppen. Vi åkte hem till mamma, deras farmor. Hon blev jätteglad.

Efter att ha bott i stödboenden och soc-lägenheter fick han för tre år sedan en egen lägenhet i Ekeby via Uppsalahem. Det är en tvåa på fjärde våningen, med utsikt mot en liten park.

– Det tog tio månader innan jag kände att nu har jag ett hem. Sedan dess har jag känt mig trygg där.

När jag frågar hur han inrett lägenheten skrattar han stort.

– Sonen kom hem och möblerade om, han tyckte det var lite omodernt. Han vände upp och ner på stora rummet, monterade in tv:n i bokhyllan och ändrade på fotografierna.

För tio år sedan började Björn Fredlund, via kommunen, arbetsträna på Mikaelsgården. Sakta men säkert fick han allt mer ansvar och för tre år sedan blev han fast anställd här. Hans titel är verksamhetsvärd och hans uppdrag är att möta och hjälpa de människor som kommer hit. Det innebär allt från att servera frukost till att följa med till myndigheter.

– Jag har världens bästa arbete. Att ha ett sammanhang är viktigt, hade jag inte varit här vet jag inte var jag varit idag. Kanske hade jag varit tillbaka här som gäst.

Mycket vilja, mammans stöd och tanken på barnen har hjälpt honom tillbaka till samhället. Men det har varit rätt tufft ibland. De första jobbmötena klarade han inte att sitta kvar mer än några minuter.

– Jag hade myror i hela kroppen. Jag gick ut från mötena och grät, jag var så besviken på mig själv.

Något har hänt, vad vet han inte riktigt, men nu kan han sitta stilla länge. Vi tittar på klockan. Nästan två timmar har intervjun pågått och några myror i kroppen märks inte av. Och Björn är tillbaka i skolans värld – som föreläsare. I somras besökte han klasser för ensamkommande ungdomar för att berätta om sitt liv och vägen tillbaka.

– I första klassen var jag jättenervös, sådär så att benen skakade. Men sedan släppte det. Nu tycker jag bara att det är kul.

Den sista resten av det förra livet gjorde Björn Fredlund sig kvitt med i september. Då blev han skuldfri. Efter många års avbetalningar till Kronofogden har han nu 3 200 kronor mer varje månad att göra vad han vill med. Någon har föreslagit att han ska ta körkort, men det viftar han bort – Uppsala är ju en så bra cykelstad. Det får bli något annat, säger han.

– Jag skulle vilja uppleva en utomlandsresa. Kanske med barnen.

018-478 12 54