Daiana och Samuel träffades för drygt sex år sedan när de båda jobbade på ett barnhem i södra Brasilien. Första gången de pratade med varandra ville ingen av dem att samtalet skulle ta slut. Många telefonsamtal och dyra flygresor senare är de i dag gifta och väntar sitt andra barn till sommaren.
Hösten 2006 satt den då 21-årige Samuel Henriksson på trappan utanför huset som skulle bli hans hem de kommande tio månaderna. Han hade precis kommit till barnhemmet i Porto Alegre i delstaten Rio Grande do Sul i södra Brasilien där han skulle jobba som volontär. Plötsligt fick han syn på en av ledarna på förskolan som hade gått ut med en grupp barn till lekplatsen mitt emot. Den söta tjejen var jämngamla Daiana Gonçalves de Souza. En gemensam arbetskompis vinkade till sig Samuel för att presentera honom och Daiana för varandra.
– Vi pratade en stund och jag blev glad när Samuel ställde en massa frågor. Han verkade nyfiken på vem jag var. När jag tittade på klockan såg jag att jag måste gå in och ge barnen mat. Men egentligen ville jag bara stanna kvar och fortsätta prata med honom, säger Daiana.
Hon lutar sig tillbaka i soffan och lägger en hand på magen. Till sommaren kommer en ny familjemedlem till världen och gör dem sällskap här i lägenheten i Luthagen. Paret flyttade hit från Samuels hemstad Sundsvall för drygt tre år sedan när han började plugga till läkare.
– Vi bor i Sverige nu medan jag pluggar, det är svårt för mig att göra det i Brasilien där jag inte har språket på samma sätt. Men när jag är färdig får vi fundera på var vi vill bo igen, säger Samuel, och stryker dottern Felicia, nio månader, över armen.
Om det skulle bli Brasilien i framtiden verkar det inte som att språket kommer bli ett problem i alla fall.
– Vi pratar nästan bara portugisiska här hemma, eftersom Felicia ändå kommer att få svenskan sen när hon börjar på förskolan. Jag pratar ju inte som en infödd förstås, men hoppas det blir bra ändå, säger Samuel och ler.
Det var faktiskt språket som ledde honom till volontärjobbet i Brasilien. Samuel blev god vän med en utbytesstudent från Brasilien under gymnasiet. Efter studenten hälsade han på sin vän i Brasilien och fick chansen att lära sig en del portugisiska.
När han kom hem från resan började Samuel fundera på hur han skulle kunna förverkliga sin dröm om att få jobba med bistånd. Att åka tillbaka till Brasilien låg nära till hands eftersom han åtminstone hade börjat lära sig språket litegrann.
Väl på plats vid barnhemmet i Porto Alegre blev han föremål för många nyfikna blickar. En av dem som var nyfiken på den nye killen var Daiana. Hon växte själv upp på barnhemmet eftersom hennes familj hade det svårt ekonomiskt. I vuxen ålder återförenades hon med sin biologiska familj och började då jobba med de små barnen på barnhemmet.
– När jag hörde att det hade börjat en ny kille hos oss undrade jag vem han var. Allra första gången jag såg honom, genom fönstret när jag var inne med barnen, tyckte jag att han var jättesnygg, säger Daiana.
När hon och Samuel träffades tog de det väldigt försiktigt i början. Delvis på grund av att det inte skulle bli konstig stämning på arbetsplatsen, men i början handlade det också om att de var blyga för varandra.
– Jag trodde aldrig att han skulle vilja vara ihop med mig. Det var många tjejer som var intresserade av Samuel, säger Daiana.
Men efter deras första möte vid lekplatsen föreslog Samuel att Daiana skulle följa med honom in till stan och visa var han kunde köpa lite kläder.
– Många av mina vänner sa att det verkade som att Samuel var intresserad, men jag vågade inte tro på det. Även om jag verkligen hoppades att det var så, eftersom jag var kär i honom.
En kväll, ungefär två månader efter att de träffades första gången, föreslog Samuel att de skulle sätta sig och prata lite när de hade gått en promenad tillsammans. Han tittade på Daiana och sa att han var kär i henne. De kysste varandra och sedan den dagen är de ett par. Under tiden då båda jobbade på barnhemmet var de diskreta med relationen, men de har aldrig tvekat på att det är de två.
De visste förstås hela tiden att Samuel skulle vara tvungen att åka tillbaka till Sverige, men sköt de tankarna framför sig så gott det gick. Tills den där dagen kom i augusti och det var dags att säga hejdå.
– Min familj och mina vänner påminde mig hela tiden om att Samuel skulle åka hem så att jag inte skulle bli besviken. De trodde inte att det skulle hålla. Jag var så klart orolig men ville ändå tro på oss, säger Daiana.
Väldigt snart efter att de hade skilts åt började de planera att Daiana skulle hälsa på Samuel. De ville testa hur hon skulle trivas i Sverige, om det var ett land hon skulle kunna tänka sig att bo i.
I januari 2008 reste Daiana till Sundsvall där Samuel bodde då. Det var hennes första utlandsresa någonsin.
– Jag var lite rädd inför flygresan och att jag inte kunde prata engelska. När jag kom till Sverige var det så kallt. Jag skulle träffa alla Samuels vänner som försökte prata engelska med mig. Jag kände mig bara trött och frågade mig själv ”vad gör jag här?” hela tiden.
Men även om det var en stor omställning för Daiana tog känslorna för Samuel över helt till slut. En vacker vinterdag förlovade de sig.
– Det var så skönt. Då förstod jag att Samuel verkligen var lika allvarlig som jag med det här.
När Daiana åkte tillbaka till Brasilien var det med dubbla känslor. Förlovningen gjorde henne sprudlande lycklig men att lämna sin kärlek och inte veta när de skulle ses igen gjorde ont.
Under det kommande året hade de ett distansförhållande. Daiana hade varken dator eller telefon hemma så Samuel ringde på bestämda tider till en telefonkiosk i närheten av Daianas hus. Ibland åkte hon till ett internetkafé så att de kunde prata på Skype.
Deras uthållighet och tro på sin kärlek lönade sig. Hösten 2008 gifte sig Daiana och Samuel i Brasilien. Kyrkan låg drygt en timmes bussresa från barnhemmet där de träffades första gången. Efter det vackra bröllopet, där deras vänner sjöng på både portugisiska och svenska för brudparet, flyttade det äkta paret Henriksson ihop i Sverige.
– Jag tänker mycket på mina vänner och min familj i Brasilien. Min mamma tycker att det är jobbigt att vi är här och att hon inte har fått träffa Felicia än. Men i jul, när vårt andra barn har kommit, ska hela familjen åka dit och hälsa på, säger Daiana och ler lyckligt.
UNT FRÅGAR: Hur träffades ni?
Ulf Lundberg, 67 och Lena Lundberg, 67, titulerar sig ”livsnjutare”, Uppsala:
Lena: Vad pinsamt, jag kommer faktiskt inte ihåg.
Ulf: Jo, men vi träffades på stan och så kände vi varandra lite sen tidigare. Första gången vi sågs var 1967, andra gången 1974. Tredje gången gillt var 1990, året därpå gifte vi oss. Och vi är fortfarande kära.
Lena: Ja, för vi trivs ihop och gör saker vi tycker är roligt, vi reser utomlands, sjunger i kör, åker till sommarstugan på Stenskär i Roslagen och så är vi dagmatte åt en dvärgschnauzer som heter Boss.
Nadia Röning, 23 och Mikael Holmberg, 21, båda studerande, Uppsala:
Mikael: Det var på V-Dala nation. Det blev lite dans, jag bjöd upp.
Nadia: Ja, det var en mjukstart, sen blev det inte så mycket mer den kvällen.
Mikael: Men sen pratade vi en massa på Facebook och så sågs vi på Orvars krog med några kompisar veckan efter.
Nadia: Nu är det drygt ett år sedan, vi firade årsdagen 30 januari.
Mikael: Tips för att hålla i kärleken? Man ska vara snäll, gosig och romantisk.
Christopher Stedt, 25 år, studerande, Uppsala och Therese Gustafsson, 19 år, butiksanställd, Östhammar.
Therese: Vi träffades på krogen, dåvarande White club i Uppsala för nästan ett år sedan.
Christopher: Ja, det blev en bra start. Sen när vi pratade mer med varandra blev vi kära. Jag föll för att hon är en glad tjej som skrattar mycket.
Therese: Jag föll för hans dåliga humor. Alltså, jag gillar hans skämt.