Han heter Deseme Hailemariam är 64 år och har en bindvävstumör utanpå halsen stor som en honungsmelon. Han kan knappt prata på grund av den. Efter att ha tittat i mannens svalg och känt på bölden bestämmer sig läkarna för att försöka reducera den för att ge patienten ett drägligare liv.
Bindvävstumör är en elakartad tumör (i dagligt tal cancer) i kroppens stödjevävnad, det vill säga i skelett, brosk, bindväv, muskler med mera.
– Det här är ett typexempel på en tumör som skulle ha behandlats för länge sedan, säger Mats Engström, huvud-halskirurg från Uppsala.
Sjukdomarna läkarteamet påträffar här i Etiopien skiljer sig inte mycket från de sjukdomar vi har i Sverige. Skillnaden är att här kommer patienterna inte in i tid vilket resulterar i att tumörer hinner växa sig enorma.
Patienterna avverkas på löpande band. Läkarna tar sig ändå tid att noga undersöka varje patient, kolla röntgenbilder och diskutera vad de just sett tillsammans med de lokala kirurger som också är här. Det är de som valt ut patienterna som kommit och som kanske, med lite tur, blir utvalda till operation.
– Det är lätt att ryckas med och vilja operera alla, säger Tomas Ekberg, huvud-halskirurg på Akademiska. Men vi har bestämt att vi i första hand inte ska operera om våra etiopiska läkarkollegor inte kan lära sig av det, om de inte sedan kan utföra operation utan oss. Och det känns så där, alltså.
Solen skiner in genom de nya fönsterna i det nya sjukhuset som stod klart för bara några månader sedan och mer och mer folk samlas i undersökningsrummet. Förutom de svenska och etiopiska kirurgerna står och sitter där också familj till patienterna och flera chefsläkare från andra sjukhus är närvarande för att kolla hur svenskarna jobbar. De lokala ST-läkarna står bakom ryggen på kirurgerna och lyssnar och lär.
Ginbaru, 14 år, sitter nervöst och väntar på sin tur. Hans äldre bror står en bit längre bort i rummet och håller i plastpåsen med röntgenbilderna. Hans kind är alldeles svullen på grund av en tumör. Han bor på landet men är här i huvudstaden för att få hjälp. Han förklarar att han därför inte kan gå i skolan.
– Jag gör ingenting nu. Jag är ledsen för alla mina kompisar finns på landet, där jag bor, jag har inga kompisar här i stan. Ett litet leende kommer ändå när han berättar vad han vill bli.
– Jag ska bli läkare, som dom, säger han och visar med huvudet mot läkarna i rummet. Jag är inte så duktig i skolan, bara lagom, men jag tänker förbättra mig när jag får börja igen.
Klockan har hunnit bli tolv och kaffe och thé serveras. Behövlig paus för de som hållit på i ett sträck sen i morse. Teet är mycket sött och smakar av kanel och kardemumma.
Efter fikapausen träffar vi Dr. Abebe Melaku, klinikchef på öron-näsa-hals avdelningen. Han ger en förklaring till varför patienterna inte kommer in i tid med sina sjukdomar.
– De är fattiga, de har inte råd med transport till staden, övernattning, osv. Inte sällan tvingas de sälja boskap om de har några för att betala operationer och då kan de ta beslutet att hellre avstå en kostsam behandling.
Det är inte heller alltid lätt att förklara för patienten vad de lider av. Många är analfabeter. Och att som i Sverige förklara klart och tydligt vad patienten lider av är inte en självklarhet i Etiopien.
– Många skulle inte klara av att ta sanningen. Våra läkare försöker på olika sätt att så varsamt som möjligt närma sig sanningen. Vi säger att vi gör så gott vi kan, resten är upp till Gud, förklarar han.
Han sticker in under stol med att det svenska sjukvårdsteamet behövs här.
– Vi är i stort behov av kompetensöverföring, ”learn by doing”, från läkare till läkare. Och sjukhusutrustning är långt ifrån komplett, säger han.
Patient nummer 17 är omringad av sjukvårdspersonal. Han har en bentumör som är stor som en apelsin på höger sida av huvudet, vid tinningen. Kirurgerna överlägger.
– Han är inoperabel, säger Mats Engström. Tomas Ekberg förklarar att tumören har trängt igenom skallbenet och för att komma åt den skulle man behöva borra upp ett hål stor som en boll i skallen.
– Det kan vi inte göra ens i Sverige, menar Mats Engström.
Dag 2: Morgonen är kall, det är endast 7 plusgrader på sjukhusgården utanför Yekatit 12. Men förväntan är hög, idag ska en dissektionskurs hållas för 10-talet ST-läkare. Man har planerat detta i månader och 2 lik har utlovats. Plötsligt får gruppen veta att det inte finns några lik. Zewdu Meleaku, initiativtagare till projektet ENT+, är förtvivlad. Hur är det möjligt vill han veta, hur kan två lik försvinna? Han får höra av klinikchef Melaku att familjen till det första utlovade liket ångrat sig, de vill inte längre att liket används i undervisningssyfte. Läkarna tar det med ro:
– Det här är inget specifikt för Etiopien, det är alltid svårt att få tag på lik i undervisningssyfte, oavsett var du arbetar, säger Tomas Ekberg.
Ungefär två timmar senare på det andra universitetssjukhuset, Black Lion, har man ändå lyckats hitta ett lik och man sätter igång med förberedelser inför undervisningen i kirurgisk teknik. Det är så det ofta fungerar här, det planerade misslyckas, man får tänka om och försöka hitta andra lösningar och oftast går det med.
Tillbaka på Yekatit 12 har de svenska sjuksköterskorna föreläsningsdag med sina etiopiska kollegor. De börjar med öron-näsa-halsanatomi och termer på latin för att se hur mycket de kan. Eva Nordblom, avdelningssjuksköterska på öron-näsa-hals på Akademiska ställer frågor:
– Vad använder ni vid näsblödning?
Knäpptyst i salen. Är de blyga, ointresserade eller förstår de inte vad Eva säger? Det går lättare när Helen Woubshet, även hon sjuksköterska från Uppsala, översätter till amarinja.
Nästa steg är att lära sig att sätta tracheostomi på ett dockhuvud.
Tracheostomi, så kallat strupsnitt, är ett operativt ingrepp som innebär att man gör en öppning på halsens framsida för att skapa fri luftväg. Eva Nordblom förklarar hur långt in man bör gå med sugkatetern och att den ska snurras på när man suger ut slem.
Berhan Eitay har jobbat 10 år på det här sjukhuset som sjuksköterska. Det har blivit hennes tur att testa sina tracheostomikunskaper. Hon är glad att få gå den här kursen.
– Den ger mig en klarare bild av hur jag på ett effektivare sätt kan utföra mitt jobb. Jag känner mig säkrare i min roll som sjuksyster och vet att jag inte behöver ropa på läkare för saker jag faktiskt kan göra själv.
Dag 3: Klockan 7.40, Yekatit 12.
Det är operationsdag för läkarna och först ut är mannen med tumören stor som en honungsmelon. Han ligger i sin sjukhussäng och väntar, hans fru sitter intill.
– Om Gud vill så lyckas operationen, vill han inte så..., säger Deseme Hailemariam stilla.
Klockan 11.11 är patienten redo på operationsbordet. Kirurgerna Assafa Tesfaye och Mats Engström har tagit beslutet att inte söva honom, eftersom hans tumör är så stor att den trängt ihop andningsvägarna och det därför är extra riskabelt med anestesi. Han lokalbedövas och en tracheostomi sätts.
Klockan 18.00 är operationen klar.
– Det ser bra ut. Patienten har nedsatt rörlighet i mungipan, men vi hoppas den kommer tillbaka. Vi lyckades avlägsna hans tumör på ungefär 3 kg, säger Mats Engström.
Det sista vi ser av arbetet som det svenska sjukvårdsteamet åstadkommit, tillsammans med sina etiopiska kollegor, är Deseme Hailemariams ansikte, nyopererad och utan sin tumör. Han är fortfarande svag efter operationen, men han mår bra. Hans fru säger:
– Jag är så glad att Gud sände de svenska läkarna till oss.