Varför har du skrivit en bok om sorg?
– Jo, det var när min pappa, hastigt och oväntat, gick bort för två år sedan som jag själv kände ett stort behov av att läsa om hur andra människor tog sig igenom sin sorg.
Hittade du någon bra läsning?
– Nja, det fanns inte någon bok som direkt tilltalade mig. Men jag minns en tidningsartikel om en mamma som berättade och jag ville bara läsa mer och tänkte att den borde ha varit mycket längre. Jag kan tycka att vi pratar för lite om döden, men samtidigt träffade jag några som gärna delade med sig av sina egna erfarenheter och att det gjorde att man kom varann väldigt nära inpå livet. Det känns som om det finns ett stort gemensamt behov av att prata om döden och livet.
Hur valde ni ut personerna som skulle ingå i boken?
– Vi ville få en spridning i åldrar och erfarenheter, kända och okända personer.
Var det lätt att få dem att berätta?
– Ja, de var otroligt öppenhjärtiga och delade generöst med sig av sina känslor och tankar. Att få träffa dem var fantastiskt. Det var som om det ligger en massa otroliga berättelser och bubblar och bara vill komma ut. Men självklart var det några som vi frågade som inte ville vara med.
Vad har du lärt dig?
– Massor, men kanske i det stora hela att de flesta berättelserna i slutändan har varit ljusa. Att personerna växt sig starkare efter sin sorg. Saknaden bär de alltid med sig men de är inte nödvändigtvis olyckligare efteråt. Och det känns som en tröst.