Han kommer ut från en skog med två hundar springande lösa omkring sig. Han genar snabbt över vägen och ner till huset där han bor.

– Hej, vi går in, jag måste bara torka av hundarnas leriga tassar. Joey är lite reserverad. Jag har tagit hand om honom, han har haft en tuff start på livet. Yra är en tollare, hon är nästintill döv, säger Charlie Peck.

Vi går in i villan som han delar med sex andra. De har precis tagit in en ny medlem eftersom en av dem som bott där längst ska flytta ut. Charlie och hans flickvän bor i två rum en trappa ner. Till Uppsala flyttade han för fem år sedan då han började plugga till veterinär. Han fixar kaffe och ställer fram ett fat med stora pepparkakor, chokladbollar och en kanelbulle, på soffbordet.

Artikelbild

| Hemma. Efter att Charlie Peck börjat sin könskorrigering lever han ett friare liv. – Jag känner skillnad, kroppen förändras hela tiden.

Bara för att klargöra: Charlie Peck är inget taget artistnamn. Hans pappa är från Connecticut i USA och kom till Sverige som utbytesstudent eftersom han gillade älgar och Volvo. Han heter Peck i efternamn.

Den 16 maj förra året spelade Charlie Peck in en första del av en duett till låten Home tillsammans med musikern och producenten André Åhl-Persson.

Samma dag fick Charlie Peck sin första testosteronspruta. Det var starten på en könskorrigering, där hans kvinnligt kodade kropp ska förändras för att överensstämma med hans identitet som man. Nio månader och tre hormonsprutor senare, hade hans röst mörknat. Då sjöng han in del två av duetten.

– Texten speglar hela min situation och jag tänkte att det kunde bli en pepp för andra som går igenom samma sak. Den är så hoppfull. Om jag kunde säga nåt till mig själv innan jag bestämde mig för könskorrigering, skulle jag nog säga det som låten förmedlar, att det finns hopp och det kommer att lösa sig, säger han.

Artikelbild

Se videon med Charlie Pecks duett här.

En gammal klasskompis uppmärksammade hans musikvideo på nätet och skrev ett sms till honom. Hon berättade om en gymnastiklektion i fjärde klass då en elev i klassen hade frågat varför de skulle delas upp i tjejer och killar, varpå läraren svarade med en motfråga: "Men ingen av er tjejer vill väl vara kille?". Den gamla klasskompisen kommer ihåg att Charlie svarade "Jo, jag vill det!"

– Jag minns det inte själv. Det var inget jag gick och tänkte medvetet på, men jag jämförde mig med många runtomkring. Allt kom successivt och när jag var runt 14–15 år började jag att dejta tjejer, men jag har aldrig sett mig som lesbisk. Jag har varit motvillig till att definiera min könsidentitet och sexualitet.

– Jag försökte vara som andra tjejer när jag var yngre. Jag sminkade mig och jag klädde mig på det sätt som förväntades av omgivningen. Men det var alltid något som skavde. Jag har alltid känt att jag inte hörde hemma där.

Charlie Peck kryper ännu mer in i den mjuka soffan och lägger benen tillrätta i kors under sig.

Hans väg till veterinärstudierna har varit knagglig. I mitten av tvåan i gymnasiet fick han diagnosen synovialt sarkom, cancer i mjukdelarna, i vänsterbenet. Han levde med diagnosen tills han var 18 år. I dag är han friskförklarad.

– Det känns inte som så lång tid nu när jag säger det, men som tonåring händer det så mycket i ens liv. Mina vänners liv bara flöt på medan jag var sjuk. Det präglade mig. För att orka var jag tvungen att ställa in mig på ”fight mode”.

Hunden har också krupit upp i soffan och ligger ihoprullad vid husses ben. Charlie stryker honom över pälsen, hittar ett grått hår som han pillar lite på för att sen fortsätta smeka hunden över magen.

– Det känns som den tid jag har nu, den är extra. Nu hade lika gärna inte kunnat finnas.

Han lägger in en snus och lägger dosan på soffbordet.

– Skriv inte det! Då blir mamma arg, säger han, men tar genast udden av allvaret med ett skratt.

Det var först efter flytten till Göteborg som han kände sig i ett tryggt sammanhang. Där träffade han andra transpersoner och fick leva bortom sin könsidentitet. Charlie Peck började klä sig mer och mer androgynt. I stället för tajta kläder tog han på sig mer löst sittande byxor och bad frisören klippa håret i herrfrisyr. När han gick på fest köpte han elastisk binda och lindade in brösten hårt så de inte skulle synas.

– Jag kände mig väldigt fin i det. I Göteborg fick jag det utrymme jag behövde för att definiera mig själv. En dag slog tanken mig: "Jag är nog inte tjej."

För fyra år sedan tog Charlie Peck det avgörande beslutet.

– Det var en känsla av dysfori. Jag var så obekväm i min egen kropp att det blev jobbigt. Jag blev nedstämd bara av att gå ut, människor på gatan läste mig på fel sätt. Jag kunde se mig i en spegel och det jag såg var inte jag.

Med fullt stöd från sin flickvän gick han till vårdcentralen för en första kontakt. Det var i november 2014. När han gick därifrån var det som han sjunger i sin duett; han hade hittat hem. Men det dröjde två år innan han kunde börja sin behandling.

– När jag själv efter så många år hade kommit fram till att det är det här jag vill, att det är det här jag behöver i mitt liv, började en långdragen och ingående könsidentitetsutredning. Ibland var den så personlig att jag upplevde den som icke relevant. Man känner sig väldigt granskad men är ändå tvungen att svara på allt och samtidigt vara tillmötesgående för att de ska ta en på allvar.

Under hela 2015 och fram till i maj 2016 träffade Charlie Peck läkare, psykiater, kurator och psykolog. Bortglömda och liggande remisser gjorde att utredningen drog ut på tiden ännu ett halvt år.

– Det är många som frågat mig varför jag gör en könskorrigering. Som om jag skulle kunna välja; kille eller tjej, vilket ska jag ta? Det har handlat om en successiv process, att jag inte står ut längre. Det har tagit så mycket energi att bara vara. Men nu har det släppt, det är en stor lättnad.

Charlie Peck rätar upp sig där han sitter i soffhörnet. Han ser så klurig ut när han skrattar. Små, små rynkor formar sig uppåt som glada små munnar kring hans ögon. Det är omöjligt att inte dras med i glädjen, i livslusten hela han verkar förmedla.

Han berättar att det händer saker i kroppen hela tiden. Han känner sig starkare och han har fått skäggväxt. En intressant iakttagelse han gjort när han nu ses som man av sin omgivning, är att han upplever att omgivningen bemöter honom annorlunda.

– Folk lyssnar mer på mig nu än när jag sågs som tjej. När vi till exempel var ute fem elever, jag och fyra tjejer, vände sig läraren till mig och frågade vad jag tyckte, trots att vi har samma kunskaper alla fem.

Testosteroninjektionerna blir han tvungen att ta var tredje månad resten av livet. Om han slutar med dem förblir rösten mörk och skägget fortsätter växa, men muskeltillväxten och fettvävnaden går tillbaka.

Nästa steg är att operera bort brösten. Han väntar på första kallelsen för att diskutera det. Men det är lång väntetid. Fler söker vård än tidigare. Fram till 2013 tvångssteriliserades transpersoner. Från och med februari i år klassas transsexualitet inte längre som psykisk sjukdom.

– Det är en mycket viktig ändring. Det betyder att vi inte behöver känna oss fel eller konstiga i samhällets ögon. Jag skulle vilja att kön inte spelar någon roll alls men det är så mycket som läses in i ens könsidentitet. Så länge kön ses som något viktigt i samhället så är det viktigt för ens identitet.

Han tänker på att bilda familj. Hans ägg finns sparade, nedfrusna på Akademiska sjukhuset. Men för att kunna använda dem lagligt måste han bära barnet själv. Om hans flickvän gör det anses det vara surrogatmödraskap och det är inte tillåtet.

– Jag skulle inte känna mig bekväm med att bära ett barn. Ända sedan jag började dejta tjejer har jag tänkt att jag inte kommer kunna ha biologiska barn. Det känns inte som någon stor förlust.

Relationen till föräldrarna har blivit mycket bättre efter könskorrigeringen än den var under tonåren då han började dejta tjejer. Då var den ansträngd.

Vad skulle du ha velat att dina föräldrar hade sagt till dig när du var 15 år?

– Jag förstår inte varför du vill göra det här men jag stöttar dig i det du gör om det känns rätt för dig. Läs på. Ställ frågor. Det är just när folk inte frågar, inte vill prata utan låtsas som om det inte finns, det är då det blir som en elefant i rummet. Det är lättare att ta att en främling inte förstår sig på eller respekterar en än att en familjemedlem inte gör det, det tar mycket hårdare.