Det är en nästan omöjlig uppgift synas bland de tusentals arrangemangen och utspelen under politikerveckan i Almedalen. Men varje år finns där ett seminarium som bryter mönstret, där alla är. Och som alla talar om efteråt. För två år sedan var det en diskussion om FRA-lagen, förra året var det upphovsrätten som var på allas läppar.
I år var det ett seminarium arrangerat av tidskriften Neo som väckte allas intresse. Föreläsningssalen var smockfull när Maria Wetterstrand och Johan Norberg skulle debattera hur liberalt Miljöpartiet egentligen är. Med tanke på hur starkt partiet står sig i opinionsmätning efter opinionsmätning och hur man så tydligt tilltalar mittenväljare, var intresset inte överraskande. Debattörerna gjorde förstås också sitt till. Mer än någon annan miljöpartist förkroppsligar Maria Wetterstrand bilden av det nya Miljöpartiet, av det gröna livsstilsliberala partiet för frihetliga storstadsväljare. Och Johan Norberg har länge varit en av landets tongivande liberala debattörer.
Debatten visade tydligt varför Miljöpartiet just nu framstår som ett alternativ för liberaler, men också varför det fortfarande är ett parti med liberala inslag, snarare än ett liberalt parti. Det är utan tvekan så att MP under senare år, som Johan Norberg uttrycker det, ”i många frågor har utgjort spjutspetsen i liberala stridsfrågor”. Partiet tog strid för flyktingamnesti, gjorde upp med regeringen om arbetskraftsinvandring och har vågat värna den personliga integriteten när andra svek.
Men samtidigt går man till val tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. För Johan Norberg är det dock inte det stora problemet. Han anser att Miljöpartiets egen politik är skäl nog för liberaler att hålla sig borta. Partiet andas en stor skepsis mot globalisering och frihandel, många uttalanden är direkt protektionistiska, och det finns en tydlig tendens att vilja styra människors livsval.
När Maria Wetterstrand får ordet hörs dock inget av detta. Under hela debatten är hon förvånande ofta helt ense med Johan Norberg. Det är bara det att Wetterstrands åsikter inte alltid är Miljöpartiets. I debatter och intervjuer förklarar hon ofta vad hon tycker, inte vad partiet anser, och Maria Wetterstrand är på många punkter liberalare än sitt eget parti.
Det är intressant med partiledare som inte tycker som sina partier, men också problematiskt. Det är MP som söker väljarnas förtroende och försöker locka liberaler över blockgränsen, inte Maria Wetterstrand-partiet. Och som partiet nu har positionerat sig borde det bli svårt. Men frågan är vad som händer efter valet - och 2014?
För mer än någonting annat visar debatten mellan Wetterstrand och Norberg hur Miljöpartiet steg för steg har närmat sig den del av den politiska scenen där Folkpartiet tidigare varit ensam herre på täppan. Och om inte oppositionssamarbetet vrider MP längre vänsterut, är det kanske blågrönt som gäller i valet 2014. På något annat sätt är det svårt att tolka Maria Wetterstrands ord i Almedalen.