Nostalgin är förståelig. Centerpartiet har sina bästa dagar bakom sig. I sin grundkonstruktion handlar det om ett samlingsparti för att bekämpa avfolkningen av landsbygden. Som politiskt projekt kan misslyckandet knappast bli större. Sverige är ett land som alltmer koncentreras till städerna.
I bland låter det som att socialliberalismen alltid varit förhärskande i partiet. Genom historien har den politiska kompassen dock svajat högst betänkligt. Den politiska resan har bland annat inkluderat stopp i konservatismen (med bruna stänk) på 1930- och 1940-talen och i den så kallade Åsa Nisse-marxismen på 1970-talet.
Stämpeln som ideologiskt opålitligt är tämligen välförtjänt.
Men nu är det 2010-tal. Hur ska ett parti med rötterna på landsbygden överleva i ett läge där väljarna framför allt finns i städerna? Den frågan ägnade Maud Olofsson stora delar av sin partiledartid åt att försöka besvara. Som senaste valresultatet och opinionssiffrorna visar är problemformuleringen, trots vissa, framsteg fortfarande giltig.
Vid en första anblick framstår Annie Johansson som en given vinnare. Hon är den av de tre som är mest van att hantera tv-kameror och frågvisa reportrar. Det är som bekant en ganska stor del av partiledarjobbet. Problemet är att hennes bud på förnyelse av partiet riskerar att vidga klyftan mellan ledningen i Stockholm och gräsrötterna ute i landet. Johansson lägger tonvikten på skattesänkningar och avregleringar. Grön politik i hennes tappning påminner i ganska stor utsträckning om en pamflett från tankesmedjan Timbro.
Centerpartiet styrka finns i den folkliga förankringen. I många delar av Sverige är Centerpartiet en allmänborgerlig koalition som samlar en bred allians av olika åsiktsströmningar. På sätt och vis lokala varianter av Fredrik Reinfeldts ”Nya Moderaterna”. Det är inte särskilt ideologiskt stringent men det fungerar. Basen har alltid varit kommunalråden och lokalpolitikerna. Det är också de som måste göra bedömningen om de gynnas av en partiledare med en så tydlig högerprofil.
Därmed inte sagt att Anna-Karin Hatt eller Anders W Jonsson nödvändigtvis skulle vara tryggare val. Det finns risker med att framstå som otydliga och pragmatiska i en valdebatt som drivs av konflikter och kontrastverkan. Centerpartisterna står onekligen inför ett avgörande vägval. Hösten 2014 är det skarpt läge.