Ett svar är att hon säger precis rätt saker – och ändå tillåts driva sin kampanj vidare fram mot presidentvalet den 14 mars. Och misstron förstärks naturligtvis av hennes bakgrund. Hon är dotter till Vladimir Putins mentor, förre borgmästaren i Sankt Petersburg Anatolij Sobtjak. Hon har tidigare mest varit uppmärksammad för en livsstil som hör hemma i Rysslands nyrika jetset snarare än inom den hårt prövade demokratiska oppositionen – men hon har också arbetat som journalist vid tv-kanalen Dozjd som har en oppositionell framtoning.
Ett envist rykte påstår att hon rent av är Putins guddotter, vilket hon själv förnekar. Någon chans att få mer än enstaka procent av rösterna den 14 mars har hon inte. Den oppositionsledare som skulle kunna bli ett verkligt störande moment, antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj, tillåts inte ställa upp.
Navalnyj har byggt upp en landsomfattande rörelse av unga aktivister och uppmanar nu till valbojkott. Det kommer inte att märkas eftersom Putins underhuggare ändå kontrollerar rösträkningen. Sobtjak för sin del ställer frågor om varför Navalnyj inte får kandidera. Hon har också sagt att hon drar tillbaka sin kandidatur om Navalnyj ändå får ställa upp. Men Navalnyj ser henne knappast som en allierad.
Navalnyj lockar många anhängare men hans egen politiska profil är knappast den som man förknippar med en liberal demokrat. Han anses ha auktoritära drag och är en tydlig nationalist. Sobtjak säger att den officiella ryska patriotismen är konstlad och konstruerad uppifrån. Hon vill återupprätta normala förbindelser med Ukraina och har antytt att hon kan tänka sig en ny folkomröstning på Krim.
I övrigt låter hennes politiska program närmast liberalt. De stora statskontrollerade företagen ska privatiseras och statliga monopol brytas upp, äganderätten ska få starkare skydd och Ryssland ska bli ett normalt europeiskt land med genuin konkurrens mellan olika politiska riktningar. Kvinnornas ställning i samhället ska stärkas och förföljelserna av homosexuella upphöra. Skulle hon bli president så har hon dessutom lovat att flytta Lenins balsamerade kvarlevor från Röda torget i Moskva.
Så hur ser uträkningen ut? Sobtjaks egen version är att hon mycket väl inser att hon inte kan vinna valet i år, men siktar på att bygga en plattform inför kommande dumaval och inför det presidentval som någon gång måste utse en efterträdare till Vladimir Putin. Hennes bakgrund i den ryska eliten skulle vara en sorts skydd – och på längre sikt en resurs. Och faktum är att hon får hållas – andra politiker och partier med liknande profil utsätts för alla tänkbara former av hinder och sabotage. Den mest slagkraftige utmanaren, förre vice premiärministern Boris Nemtsov, mördades i februari 2015..
Många politiska analytiker misstänker snarare att Sobtjaks kandidatur är ett led i att splittra den demokratiska oppositionen genom att lansera en ”falsk” oppositionskandidat. Metoden har använts förr, exempelvis vid presidentvalet 2012 då oligarken Michail Prochorov lanserades med en diffus politisk plattform och fick 8 procent. Sobtjak avvisar indignerat alla sådana misstankar.
Och det går förstås också att tänka sig en annorlunda uträkning från Kremls sida. Genom att tillåta en känd person med ståndpunkter som tydligt avviker från Putins att kandidera så motverkar man intrycket att hela valet bara är ett sken. Putins givna seger skulle uppfattas som något mer legitim. Att låta Sobtjak ställa upp skulle vara mindre riskabelt än att släppa fram Navalnyj. Och, som den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen påpekat i The New Yorker, att slussa fram Sobtjak som möjlig efterträdare skulle kunna vara ett skydd också för Putin den dag han själv inte längre kan kontrollera den ryska maktapparaten.
Ingen tillåts kandidera i ett ryskt val utan Kremls godkännande. Men svaret på frågan vem som lurar vem får vi kanske ändå inte förrän om sex år, när Putins nya mandatperiod går ut.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör