Två faktorer gynnar den ryska upprustningen. Den ena är de central- och sydeuropeiska ländernas beroende av den ryska gasen. Den andra är den globala ekonomiska krisen, som visserligen kortsiktigt gett lägre ryska oljeinkomster men också undanröjt alla betänkligheter att låta europeisk vapenindustri öppna för leveranser till Ryssland.
Så har Frankrike till exempel skrivit avtal om försäljning och licenstillverkning av fyra stora och toppmoderna landstigningsfartyg, sannolikt med sofistikerad elektronik ombord. Det talas om elektroniska sikten till ryska stridsvagnar och komponenter till ubåtar. Italien har avtalat om produktion av 2500 lätta stridsfordon i Ryssland. Även Tyskland sägs förhandla om vapenaffärer. Sammantaget innebär detta att Ryssland kickstartar sin upprustning och tillför den egna vapenindustrin, föråldrad och korrumperad, viktig know-how och moderna produktionsmetoder.
Det är givet att Ryssland har samma rätt som andra nationer att försvara sitt territorium och tillgodose sina säkerhetsbehov. Men takten och omfattningen i de anskaffningar man nu gör reser allvarliga frågor.
Varför vill Ryssland satsa allt större resurser på offensiva vapensystem, till exempel Iskandermissiler och invasionsresurser, när landet långsiktigt skulle vinna mer på att få en fungerande infrastruktur och hejda befolkningsminskningen?
Det vi iakttar måste leda till försvarspolitiska slutsatser, framför allt som mord och misshandel av journalister och beordrade skenrättegångar pekar på att demokrati och mänskliga rättigheter alltmer marginaliseras av Putin och hans gäng i säkerhetstjänsten..
Lika allvarligt är att Frankrike, Italien och kanske Tyskland prioriterar sysselsättning och gasleveranser framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och Nato. Det underlättar för Ryssland att spela ut EU-länder mot varandra.
Förlorarna i detta spel blir de små Östersjöstaterna, vårt eget land inbegripet. Ett långt djupare samarbete mellan alla Östersjöstater, inte minst med Polen blir nödvändigt. Tyskarna måste dessutom förmås att ta sitt ansvar för säkerheten i Östersjöområdet.
Vi bör, även inrikespolitiskt, våga vara tydliga om vikten av att Storbritannien och USA bibehåller ett säkerhetspolitiskt intresse för Östersjöområdet.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras