Inte ett ord sägs om konservatism, liberalism eller något annat. Statsvetaren Stefan Olsson, med en genomtänkt konservativ grundhållning, skriver i Svensk Tidskrift att programmet därmed framstår som ett av de märkligare inslagen i partiets historia och knappast kan bli långlivat. Jag har tidigare skrivit att talet om Moderaterna som ”allmänintressets” företrädare och varningarna för ideologier och särintressen ändå är ett eko av partiets konservativa tradition. Men i ivern att inte stöta bort någon enda väljare avstår man från att beskriva de åsikter man historiskt har haft.
En annan del av debatten har handlat om olika ohållbara påståenden som programmet innehåller. I onsdags sade Fredrik Reinfeldt att han kunde tänka sig att ändra programtexten så att man inte tog åt sig äran av rösträtten och apartheidmotståndet. Det är bra – men hur fungerar egentligen ett parti där ett program först antas utan nämnvärd opposition och partiledaren några dagar senare näst intill ogiltigförklarar delar av dokumentet?
Det tredje inslaget handlar om Moderaternas självbild som det parti som alla skulle kunna rösta på och som varje tänkbar regering måste byggas kring. Temat fanns i flera uttalanden i anslutning till stämman.
Har någon inom partiet reflekterat över hur starkt dessa uttalanden liknar de kommentarer som en gång i tiden fälldes i samma ämne av ledande socialdemokrater? I antologin Per-Albin-linjen (1970) och i idéhistorikern Jan Lindhagens storverk Socialdemokratins program, del I och II (1971-72) beskrivs hur man uppfattade den samhällsutveckling som gett partiet regeringsmakten som historiskt ofrånkomlig och det egna partiet som det enda som drevs av egna konstruktiva idéer om hur samhället skulle utvecklas.
Maktväxling eller möjligheten av andra seriösa reformförslag än just de socialdemokratiska fanns inte i partiets föreställningsvärld och Socialdemokraterna har mycket riktigt haft svårt att komma på fötter när regeringsmakten förlorats. Nu talar Reinfeldt i liknande ordalag – givetvis med den viktiga skillnaden att det moderata projektet inte handlar om någon övergång till en mer socialistisk form av ekonomi.
Denna attityd aktualiserar också förhållandet till andra partier. Bert Karlsson sade som politiker för Ny demokrati att det räckte med ett parti om detta byggde på ”sunt förnuft”. Säger man att alla ”egentligen” borde kunna rösta på Moderaterna så antyder man att varken oppositionen eller övriga regeringspartier egentligen behövs, även om en del människor fortsätter att rösta på dem.
Men tron att all debatt och alla åsikter kan samlas i ett parti är naturligtvis en illusion. I länder utan ett vitalt flerpartisystem upphör både debatt och granskning av makthavare.
Mest bekymrade borde nog Moderaterna vara över frågan vad de numera själva står för. Fredrik Reinfeldt sade inför stämman att partiets linje var att lyssna av vad medborgarna tycker och sedan följa detta i sin egen politik. Vad gör man då om medborgarna vill ha dödsstraff, högre marginalskatter, banksocialisering eller gå ur EU? Vilken kompass har man? Och vilka krav ställer man på sina valda företrädare? Göteborgs-Posten har nyligen skrivit om den moderate riksdagsledamoten Abderisak Waberi som av allt att döma anser att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män och har slätat över antisemitism. I andra partier skulle han ha uteslutits.
Moderaterna har dragit på sig många frågor. Vilken uppgift anser de numera att ett politiskt parti ska ha - att driva en politik man tror på eller bara att administrera och följa opinionen?