Även den arabiska vårens feberartade entusiasm har sakta men säkert gått över i orostyngd höst, i takt med att de postrevolutionära problemen börjar anmäla sig.
Tunisierna var först att göra uppror, jagade ut ben Ali ur landet redan i januari, och de har nått längst. Nyligen utsågs den kände dissidenten el-Moncef el-Marzouqi till diktatorns efterträdare, och han blev därmed den förste verklige demokraten att någonsin beklä statschefsposten i ett arabiskt land – en ljuspunkt som regionen desperat behöver. Men ekonomisk kräftgång och politisk oro fortsätter att plåga landet och riskerna för bakslag är stora; Tunisiens demokratisering förblir mer en förhoppning än ett faktum.
I Egypten har notan för Mubaraks avsättande 11 februari,visat sig vara precis den förväntade: juntan vägrar släppa den yttersta makten.
Libyen, vars uppror följde strax därpå, är heller ingen vacker historia. Det så kallade Nationella övergångsrådet har den formella makten efter Moammar al-Gaddafi, men bara fläckvis den reella. Huvudstaden Tripoli kontrolleras fortfarande fyra månader efter erövringen av rivaliserande miliser. Libyen har inte landat tryggt bara för att våra Jasplan har gjort det.
Lika riskabelt är läget i Syrien, där den osedvanligt brutala Assadregimen kunnat förlita sig på en liten men stenhård maktbas inom de religiösa minoriteterna. Kring 5 000 syrier har dödats sedan revolutionsutbrottet i mars, men Bashar al-Assad tycks beredd att slåss till slutet. Samtidigt tär konflikten på statskassan, och relationerna mellan folk och trossamfund inflammeras allt värre. Om förfallet fortsätter kommer det syriska statsbygget att rämna — och det är inte omöjligt att grannländerna sugs in i kaoset.
Och Bahrain? Revolutionen har krossats, med hjälp av saudisk trupp och västligt stöd. Jemen? Den nedåtgående spiralen mot kollaps är omöjlig att bryta. Algeriet, Marocko? Revolutionerna verkar ha runnit ut i sanden.
De förenklade analyser som jämfört upproret i Mellanöstern med järnridåns fall missar poängen. Egypten eller Syrien saknar inte bara ett EU som stöttar förändringen, de befinner sig dessutom inte i det ockuperade Östeuropas situation – snarare i Rysslands.
De arabiska regimerna är i grunden inhemska produkter som representerar inhemska intressen. Hur förtryckande de än är, har de verkliga rötter i samhällslivet och i den lokala politiken. Ben Ali hade styrt sedan 1987, Mubarak sedan 1981, Gaddafi sedan 1969 – sammanlagt 93 år av diktatur. Att avlägsna de maktstrukturer som växt fram under decennier av sådan diktatur är inte en fråga om att köra en diktator eller säkerhetstjänstchef på porten, utan om djupgående och smärtsam samhällsomvandling.
Till och med de blodfattigaste tyrannierna har nu visat att de är beredda att skjuta skarpt för att trygga sin överlevnad. Våldsamheterna i Libyen, Bahrain och Syrien har dessutom demonstrerat att de utarmade samhällen diktaturerna lämnar efter sig har svårt att hantera förändringen utan att spricka upp i inre motsättningar – religiösa, etniska, tribala, regionala.
Därmed inte sagt att man ska förtvivla. Den arabiska revolutionen var en nödvändig brytpunkt som gjorde slut på en ordning som levt långt över sin tid, och tvingade regimerna att lyssna till folken. Den politiska apati och hopplöshet som så länge plågat arabvärlden har ersatts av en kittlande insikt om att förändring är möjlig, och att den kan komma inifrån — inte buren på amerikanska stridsvagnar. Arabvärldens demokratisering har en lång och svår väg kvar att gå – men nu har den äntligen anträtts.