Kontrasterna kunde inte vara skarpare mellan Socialdemokraternas nuvarande partiledare Stefan Lövfen och hans företrädare Håkan Juholt. Den förre alltid uppfattad som lugn och pragmatisk, den senare (under sin ordförandetid) alltid med högt uppskruvat tonläge. Kontrasterna och Löfvens stil skapar illusionen av att han har varit partiledare längre än vad han har varit.
Det har faktiskt bara gått ett år sedan Löfven utsågs, men mycket har skett på den korta tiden. Inre strider och rekordlågt väljarstöd blev till lugn och opinionsframgångar. Det där riktiga lyftet väntar dock partiet fortfarande på. Man har ännu inte presenterat det stora politiska alternativet till regeringen. Och den initiala Löfven-effekten (eller omvända Juholt-effekten om man så vill) i opinionen är borta. Socialdemokraterna parkerar numera på opinionsnivåer bara strax över valresultatet. De låga opinionssiffrorna maskeras hjälpligt av att även stödet för regeringen är svagt – i mätning efter mätning är de tre rödgröna oppositionspartierna större än alliansen.
Men att bara vara mindre dålig räcker inte för att vinna väljare i en valrörelse. I god tid före valet måste Socialdemokraterna presentera en valplattform som upplevs som ett seriöst alternativ till regeringen. Det så kallade prioriteringsdokument som S-partistyrelsen vill att partikongressen godkänner kan vara ett första steg.
Stefan Löfven och hans närmaste vill ännu tydligare än nu göra full sysselsättning till partiets huvudbudskap. ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete”, lyder programmets portalparagraf. Till Dagens Nyheter uppger Löfven att om han får bilda regering, ska alla statsråd se över sina departements utgifter ur ett jobbperspektiv.
Den föreslagna inriktningen skulle kunna fungera. Arbetslösheten är hög och regeringens insatser för att öka sysselsättningen har motverkats av den globala ekonomiska krisen. Men för det första måste planen fyllas med innehåll som faktiskt stimulerar företagande och skapar nya arbetstillfällen. Hittills har det största oppositionspartiet väjt undan från de stora strukturproblemen på svensk arbetsmarknad.
För det andra måste Stefan Löfven bli någon som han kanske inte är. Det lugn och den pragmatism som inledningsvis har varit hans styrka, kan förvandlas till hans svaghet. Den fackliga företrädaren som helst av allt förhandlar, måste börja tänka som en politiker.
Väljarna förväntar sig ju mer än ett politiskt program. De vill ha partiledare som med sitt engagemang kan gjuta liv i visionerna. Där är inte Stefan Löfven än. Det är hans smala lycka att Fredrik Reinfeldt i dagsläget inte heller är där.