De senaste decennierna har många av de offentliga monopolen avreglerats. Ibland har det gått över förväntan, som det avreglerade telefonmonopolet. Andra avregleringar har varit lika taffligt planerade som genomförda. Det som under en begränsad period borde ha varit barnsjukdomar har i vissa fall förvandlats till gnagande kronisk värk i form av systemfel.
Det som under en begränsad period borde ha varit barnsjukdomar har i vissa fall förvandlats till gnagande kronisk värk i form av systemfel.
Inte minst handlar det om de valfrihetsreformer som genomförts i kommuner och landsting. Det finns ett uppenbart värde i att monopolen brutits upp och att människor ges rätten att välja mellan olika utförare av diverse välfärdstjänster. Problemet är bara att valfriheten många gånger är lika skenbar som kvalitetskontrollen är obefintlig.
Köerna till äldreboendena är exempelvis långa i många kommuner. När biståndshandläggaren beslutat att en person ska ha rätt att flytta till äldreboendet finns det sällan en lista av hem att välja mellan. De flesta få ta första bästa hem som erbjuds, vare sig det drivs av kommunen eller ett privat företag. Det rör sig alltså inte om någon valfrihet i ordets egentliga betydelse. Inte heller finns det ett tillräckligt intresse hos ansvariga tjänstemän eller politiker att se till att de avtal som slutits med vårdföretagen följs till punkt och pricka.
I stället uttrycks med en överraskande naivitet att företagen inte alltid håller vad de lovar och att kommunerna inte kan göra så mycket åt det. Det är naturligtvis fel. Redan romarna slog fast att avtal ska hållas. Bryter en part mot avtalet åligger det den andra parten att agera.
Men att skriva avtal eller kontrollera att de följs är inte kommunernas starka sida. Inte sällan kan förklaringen sökas i kommunernas storlek. Det finns helt enkelt inte någon politiker eller tjänsteman som är kompetent nog att sluta avtal i många små kommuner.
Bristen på intern kompetens är dock inte alltid det avgörande problemet. I många kommuner inser man sina tillkortakommanden och anlitar tillfälligt den hjälp man behöver. I andra kommuner samarbetar man över kommungränserna så att man med gemensamma resurser kan erhålla den kompetens man behöver.
Problemet är snarare alla gånger då företrädarna för en kommun inte själva inser att de befinner sig i underläge och därför tar sig vatten över huvudet. Att de inte tycks inse att de inte kan få guld och gröna skogar när de endast är beredda att betala för kattguld.
När verksamheten i verkligheten inte visar sig vara lika bra som på papperet finns det sällan någon som ställs till svars. Enskilda företag pekas ut, men de riskerar sällan mer än att bli av med driften av ett enskilt äldreboende. Det finns sällan en enskild person som får sparken eller pekas ut som ansvarig.
På de ansvariga kommunerna vrider man sina händer och urskuldar sig. Man tar tillbaka driften av ett boende och tittar över sina rutiner. Men inte heller här behöver någon ta ansvar för en upphandling som uppenbarligen inte höll måttet.
Det är i denna typ av till synes riskfria miljöer som oansvaret kan härja fritt.
Den senaste tiden har äldrevården hamnat i fokus av debatten om valfrihet och avreglering. Debatten är behövlig om än väl snäv. Många väljer att ta den enkla vägen genom att underkänna systemet snarare än att identifiera och reparera systemfelen. Plötsligen hyllas i stället den kommunala verksamheten, som om det aldrig förekom vanvård på kommunala äldreboenden. Som om resurstilldelningen till boendena alltid kan anses vara tillräcklig då inga skattepengar kan gå till vinster.
Fast riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Även inom den kommunala verksamheten finns det gott om systemfel. Men debatten missar även de flesta av dem just nu.
Det är svårt att komma från känslan att det i grund och botten handlar om en syn på omvårdnad som något som ska ske på altruistiska grunder. Omvårdnad får inte kosta, vare sig det handlar högre löner eller vinstuttag. Överskotten bör i stället gå till att bekosta andra delar av välfärden, som subventionerade läkemedel eller förbrukningsvaror på äldreboendet. Få funderar sedan var dessa skattepengar går till. Om tillverkarna av dessa varor alltid betalar skatt i Sverige.