En förklaring till detta är sannolikt osäkerheten om hur regeringsbildningen efter valet egentligen ska gå till. Partiernas ledande företrädare aktar sig, som UNT skrev på ledarsidan förra onsdagen, från att säga sådant som de riskerar att få äta upp efter valet – liksom för att stänga nödutgångar som kanske kan behövas. Och detta påverkar också hur många av valets sakfrågor har behandlats.
Socialdemokraterna hoppas givetvis att den extra ledighetsvecka för föräldrar som presenterades i valrörelsens slutskede har vänt valvinden till partiets fördel. Men det är också fullt tänkbart att den debatt om assistansersättningen som började samtidigt i stället har vänt vinden åt andra hållet. Motståndet mot neddragningarna i LSS har hela tiden drivits av Liberalerna som också var det parti som, på Bengt Westerbergs tid, drev igenom denna välfärdsreform. Sista valveckan har nästan alla andra partier anslutit sig.
Kristdemokraterna har ägnat mycket energi åt vårdfrågorna med kravet att lägga ned landstingen och förstatliga sjukvården som huvudnummer. Miljöpartiet har först och främst talat om klimatet. De ”klassiska” höger-vänsterfrågorna om sådant som skatter, valfrihet och vinster i välfärden har givetvis haft sin plats men inte blivit så stora som partierna antagligen hoppades. Migrationsfrågorna har till stor del neutraliserats. Socialdemokrater och Moderater har i stora drag sagt detsamma. Sverigedemokraterna inledde valrörelsen med affischer helt utan budskap, men spärrarna har synbarligen släppt ju närmare valdagen vi kommit.
Men ett val handlar alltid i grunden om betydligt mer än bara regeringsfrågan eller de sakfrågor som partierna försöker föra in i debatten. Genom att rösta gör vi något mer och viktigare än bara att reagera på vallöften av det ena eller andra slaget – vi tar också ett övergripande ansvar för hur vi vill att samhället ska fungera och utvecklas.
Den amerikanske historikern Timothy Snyder har sagt att det viktigaste med demokratiska val är insikten att det alltid kommer nya val längre fram. Går det dåligt för de partier vi gillar så får de nya chanser, går det bra så varar framgången inte för evigt. Blir lösningen av olika samhällsproblem en annan än vad vi önskat så kan vi granska resultatet och föreslå något nytt som vi tror skulle vara bättre.
Alternativet till denna ordning är en där ingenting viktigt förändras, ”the politics of eternity” som Snyder uttrycker saken. Valen är inte längre en öppen process där olika alternativ granskas, prövas och ställs mot varandra, utan ett sätt att bekräfta fortsatt stöd för den ena eller andra makteliten. I stället för att ta ställning utifrån våra skiftande åsikter och prioriteringar i sakfrågor förväntas vi identifiera oss med ett överordnat kollektiv medan minoriteter drivs ut i samhällets marginaler. Utrymmet för motvikter mot den politiska makten eller för oberoende granskning av maktutövningen försvinner, steg för steg.
I flera europeiska länder har utvecklingen de senaste åren drivit bort från den form av demokrati som vi hittills har varit vana vid. Partier som i grunden inte accepterar andra politiska riktningars legitimitet har fått inflytande och i några fall tagit över regeringsmakten. Fria medier och oberoende domstolar har attackerats med statens egna maktmedel. Internationellt har dessa partier knutit an till den ryska maktelit som i välförstått egenintresse vill underminera de institutioner som under lång tid burit upp den internationella ordning som bidragit till fred och ekonomisk utveckling.
Det kan inte råda något tvivel om att de allra flesta svenska väljare sluter upp bakom det som ofta kallas den liberala demokratin. På valdagen är det viktigt att ge den övertygelsen ett konkret uttryck. Oavsett andra frågor så har vi alla ett ansvar för att lägga vår röst så att frihet, humanitet och öppenhet fortsätter att prägla Sverige.