Det är en sensommarlördag i Uppsala. Solen skiner, de flesta har slutat sin semester och stan är åter full med människor. Men det blir inte en vanlig shoppingdag för flanörerna på gågatan.
På avstånd skallar en högtalare. En röst skriker om ”nationalsocialistisk revolution”, och strax därefter något om ”svarta och bruna”. Borta vid korsningen Svartbäcksgatan-S:t Persgatan sticker grön-svarta fanor upp med nazistiska Svenska Motståndsrörelsens symbol, en vertikal pil.
Demonstrationen har bara tiotalet deltagare – det finns ju lyckligtvis inte många nazister i Sverige. Men denna lilla tropp har sett till att breda ut sig och ta ordentlig plats på den folktätaste, mest trafikerade platsen i city. Mitt i korsningen står en man med tom blick och partisymbolen i svart på en stor skylt.
I varje gathörn är bredbenta fanbärare posterade. Här på bästa shoppingtid sprider svenska nazister sina antidemokratiska, omänskliga, kränkande budskap, bland annat genom flygblad om ”massinvandring”. Hela scenen är overklig och platsen känns otrygg. Det finns inga poliser i närheten.
Efter att många förbipasserande ringt både 112 och till polisen, kommer två fotpatrullerande konstaplar till platsen. Deras bedömning är, visar det sig strax, att nazisterna kan fortsätta med sina aktiviteter, trots att de saknar demonstrationstillstånd. Å ena sidan är demonstrationen alltså otillåten, å andra sidan säger sig Uppsalapolisen vara tvungen att följa grundlagen och låta dem hållas.
Svenska Motståndsrörelsen är en av de allra farligaste nazistorganisationerna i Sverige med våldet som metod för att förändra samhället. Denna grupp bevakades den här gången av två oskyddade poliser utan hund - ”så länge allt går lugnt till”. Men om det inte gör det då?
Det gör det ju inte. En kvinna protesterar mot att nazisterna filmar henne och blir då attackerad. En man som försöker gå emellan ligger strax på gatan med fanbärarnas käppar vinande över sitt huvud. I nästa stund ses poliserna jaga bort gärningsmännen från platsen. Medan offret sitter på gatan med blodet forsande från huvudet går så nazisterna från brottsplatsen i lugn procession, med pilsymbolbäraren i spetsen. När en polisbil till sist anländer är förövarna utom sikte. Ingen grips.
Frågorna surrar i luften. Kan man alltså demonstrera i timmar mitt i Uppsala utan tillstånd? Är det möjligt att misshandla människor på öppen gata mitt framför poliser utan att bli gripen? Hur kunde poliser på plats undgå att se vilka som misshandlade? Varför följde inte någon av poliserna efter gärningsmännen för att se vart de tog vägen? Vilken riskbedömning gjorde man för Uppsalabornas räkning? Tänker polisen försöka ta reda på vad nazisterna ropade i högtalaren?
Uppsalapolisen har mycket att förklara.