På senare tid har allt fler röster höjts för att kriminalisera tiggeri. Att många människor lever i djup utsatthet är en tragedi, som tiggeriet är en av de tydligaste manifesteringarna av. Men att försöka komma åt problemet genom att göra tiggeriet brottsligt är inte bara en dålig, utan en direkt obehaglig, idé.
Till att börja med är det en märklig tanke att vilja förbjuda en försörjningskälla för att man personligen anser att den är störande eller stötande. I ett fritt samhälle tillåts människor att försörja sig på de sätt de vill och kan, så länge man inte utövar tvång mot andra. Att en del försörjer sig genom att be andra om pengar kan vissa måhända tycka är påfrestande, men det är inte skäl att förbjuda det.
Att vilja kriminalisera tiggeri blottlägger även en märklig syn på vilka typer av handlingar som ska anses utgöra brott. Den vanliga uppfattningen brukar vara att endast de allra mest förkastliga eller skadliga handlingarna ska anses vara brottsliga, och därmed kunna straffas. Bestraffning är det offentligas allra starkaste sätt att visa att en handling inte är acceptabel.
Om denna egenskap hos bestraffningen ska kvarstå, finns det all anledning att enbart kriminalisera just de handlingar som anses vara mest förkastliga eller skadliga. Att räkna en handling som innebär att man ber andra människor om pengar till denna kategori vore mycket märkligt.
Men det som framför allt talar emot kriminalisering av tiggeri, är att en sådan lagstiftning vore djupt inhuman och till stor skada för den enskilde. De som försörjer sig genom att tigga är några av samhällets mest utsatta människor.
Om ambitionen är att hjälpa dessa människor, vore det kontraproduktivt att kriminalisera den försörjningskälla de trots allt har. I de fall där det är tvång och utnyttjande som ligger bakom tiggeriet är detta fruktansvärt, och ska motarbetas. Men att vilja angripa den utnyttjade, och inte den som utnyttjar, är en tankevurpa av det mer betydande slaget.
Kriminalisering av tiggeri skulle inte bara vara ett verkningslöst medel för att motverka det utnyttjande som kan ligga till grund för att människor tigger. Framför allt skulle det göra situationen för samhällets mest utsatta än värre. Att rent tvång ibland ligger bakom tiggeriet är givertvis upprörande. Men det framstår som obegripligt hur situationen för den som tigger på något sätt skulle förbättras genom risken att utsättas för böter eller fängelse.
Enligt den lagstiftning som i dag råder tycker vi till exempel inte att de som säljer sex ska anses vara brottslingar – däremot de som tvingar dem till att göra det. Lika självklart borde det vara att inte vilja skicka polisen på den som tigger.
Snarare än omsorg om de utsatta tycks kriminaliseringsivrarnas främsta föresats vara att hålla gator och torg rena från fattigdom och lidande. Att möta det svåra, det som ger en skuldkänslor för tunga för att bära, med att se bort är något vi alla frestas att göra. Men det är inte mot oss, som frenetiskt pillar på mobilen medan kvinnan med en pappmugg i handen tittar vädjande på oss, som omtanken ska riktas.
Att medkänslan med den vi vill hjälpa lätt övergår i en vilja att slippa se är inte märkligt. Bara den som inte låter sig påverkas klarar sig undan det dilemmat. Den instinktiva viljan att titta bort från det vi vet finns, men inte vill ska finnas, är mänsklig. Men att omsätta denna ryggmärgsreflex i lagstiftning borde vara uteslutet. Utsattheten, fattigdomen och lidandet är en realitet, som bara blir ännu värre om de som befinner sig i den görs till brottslingar.
I det fria och humana samhället ses inte den utsatte som kriminell, och försörjningskällor görs inte olagliga bara för att somliga anser demvara störande. Och framför allt: i det fria och humana samhället sopas inte gatubilden ren från svaghet, bara för att vi som har det bra inte orkar med att se den.