Annie Lööfs ställning kommer att vara beroende av hur hon navigerar fram till extrastämman. Programgruppen har till stor del bestått av personer med hennes egen åsiktsprofil och det går inte att föreställa sig annat än att hon i stora drag varit införstådd med vad som står i programförslaget. Men hennes uppgift som partiledare är att hålla ihop partiet och att se till att Centern följer en kurs som också går hem bland väljarna.
En del, bland andra Svenska Dagbladets ledarsida och Aftonbladets kolumnist Lena Mellin, har försökt förklara reaktionerna med att vi är ovana vid idédebatt i Sverige. Partierna trängs i mitten och när någon tänker själv och annorlunda så utbryter panik.
Visst finns en ovana vid idédebatt. Men det är i första hand programförslaget som sådant som är ett symtom på detta. Reaktionerna är bara de man kan vänta sig när förslag som avskaffad skolplikt, upphävd arvsrätt eller legalisering av månggifte presenteras som om de vore resultatet av kvalificerat politiskt tänkande eller rent av uttryck för ”liberalism”.
Ett grundläggande kriterium på kvalificerad politisk idédebatt är att den bygger på insikter om målkonflikter, om att alla åtgärder får oavsedda konsekvenser och om att moraliska principer både betingar och begränsar varandra.
Ett exempel är föreställningen att politikens mål är ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Den kan mycket väl fungera som allmänt rättesnöre för politiskt handlande. Men antag att största möjliga lycka för en majoritet innebär att man kränker alla rättigheter för en minoritet eller för några enskilda personer? Uppenbarligen behövs också andra principer – som idéer om okränkbara mänskliga rättigheter eller en föreställning om varje individs rätt och möjlighet att utvecklas.
I fallet med Centerns programförslag tycks den vägledande principen ha varit att stat och lagar antas ha en enda möjlig funktion, nämligen att begränsa den enskildes frihet. Ofta är det naturligtvis också så. Men för att ett frihetsresonemang ska bli intressant så måste man förstå att hoten mot individens möjlighet att utvecklas och i fri samverkan med andra själv skapa sitt liv, kan se ut på många olika sätt. Hoten mot friheten kan komma från staten, men också från privata ekonomiska intressen, mäktiga organisationer, en intolerant allmän opinion eller traditioner och sociala strukturer som låser in människor i ett liv som de inte har valt.
Visst kan man teoretiskt tänka sig att några personer fritt och i bästa samförstånd kan komma överens om att leva i månggifte. Men all historisk erfarenhet av legaliserat månggifte handlar inte desto mindre om att män kontrollerar ett antal kvinnor (och barn) på ett sätt som är oförenligt med alla tänkbara jämställdhetssträvanden. Kvalificerad idédebatt – i alla fall om det handlar om liberalism – måste utgå från frågan hur man organiserar samhället så att övergrepp av detta slag så långt möjligt kan förhindras, inte bestå i en enkel tävlan om vem som kan avveckla stat och lagstiftning på flest områden.
En liknande problematik gäller för barns rätt till skolgång. De befrias inte från förtryck av att man avskaffar den lagfästa skolplikten – snarare gör man deras chanser i livet helt beroende av föräldrarnas inställning och förutsättningar. Och om man upphäver arvslagstiftningen så bryter man mot rättsprinciper (till exempel om likabehandling av söner och döttrar) som de flesta uppfattar som riktiga.
En ”idédebatt” som inte kan ta in sådana komplikationer är bara ett dåligt surrogat för den verkliga varan.