Om man är stor måste man vara snäll. Det är något som Moderaterna borde betänka. Regeringen består faktiskt av fyra partier, inte ett överparti och tre underpartier. Visserligen är Moderaterna större än de tre andra tillsammans, men utan de tre eller åtminstone två av dem blir det ingen borgerlig regering.
Bilden av regeringen i dag är att Moderaterna regerar och så får Jan Björklund prata lite skola, Maud Olofsson lite småföretag och Göran Hägglund lite vårdnadsbidrag. Så kan det knappast fortsätta om regeringen tänker bli omvald.
Hittills har samarbetet flutit förvånansvärt bra med tanke på Moderaternas nästan totala dominans. Men nu börjar det knaka lite. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har upptäckt pengar i statens kassa och vill sänka – överraskningarnas överraskning? – jobbskatten ytterligare en gång.
Men de andra partierna har andra hjärtefrågor. Carl B Hamilton (FP) har talat för minskade ränteavdrag och sänkta kapitalskatter. Maud Olofsson vill sänka arbetsgivaravgifterna och Göran Hägglund vill sänka skatten för pensionärerna. Ännu vet vi inte hur ekonomin ser ut inför nästa år, även om det verkar bra. Men om Moderaterna än en gång kör över de andra blir det ingen bra valrörelse 2014, det är lätt att förutse.
Hur ser en rättvis och effektiv skattereform ut? De många sänkningarna av jobbskatten som redan nu genomförts har exempelvis givit en person som tjänar 25 000 kronor i månaden 20 000 kronor mindre i skatt på ett år. Det är en ganska rejäl present, även om det förefaller som om många inte har märkt det utan tror att det är arbetsgivaren som har blivit så snäll.
Mycket talar för Carl B Hamiltons modell, eftersom Sverige har en kapitalbeskattning som är högre än i de flesta konkurrentländer. Sänkta ränteavdrag skulle bidra till att minska risken för en bolånebubbla.
Maud Olofssons sänkta arbetsgivaravgift skulle ge fler jobb och öka antalet nya företag. Och Göran Hägglunds sänkta pensionärsskatt ligger i tiden: Hur stor ska skillnaden i skatt vara jämfört med en vanlig löntagare med lika stor inkomst?
Rättvisa, kräver Socialdemokraterna. Och det låter bra, men vad som är rättvist är inte så enkelt att slå fast.
Ska alla människor ha lika mycket pengar att leva på oavsett yrke, om man jobbar deltid, är arbetslös eller sjuk? Så låter det ibland när Lars Ohly (V) talar.
Eller ska man satsa statens pengar på en exemplarisk undervisning på alla nivåer och på så sätt ge alla samma chans? Eller är det rättvist att underlätta för rika arbetsgivare att fixa fler jobb? Och så har vi exempelvis Sveriges höga marginalskatter – är de rättvisa?
Det enda rätta är en utredning med mycket vida direktiv och ordentligt med tid. Och så att verkligen försöka åstadkomma en bred politisk kompromiss. Det har ju gått förut.