Många tusen Uppsalabor och tillresta från andra håll cyklar dagligen till jobb, föreläsningar och annat. I måndags drog kommunfullmäktige de rätta slutsatserna och antog en cykelpolicy. Varför det skulle behöva ske med knapp marginal är däremot svårt att förstå – åsikterna är ju nästan desamma på båda sidor om blockgränsen.
För länge sedan, när tidsandan var lite mer revolutionär än nu, hade cykling här och var en karaktär av protesthandling mot bilsamhället. Och politiker som var positivt inställda till bilismen såg knappast cyklisternas villkor som en prioriterad fråga. Visst har man alltid byggt cykelbanor, men den energi som lades ned på cykeltrafikens förutsättningar var länge måttlig jämfört med den som lades ned på att få biltrafiken att flyta.
De senaste åren har betydligt fler cykelstråk kommit till, både centralt och i ytterområdena. På många gator där cyklister tidigare fått samsas med bilarna har trafikslagen nu separerats. Ingen kan gärna invända mot detta.
Men hur får man ännu fler än nu att ta cykeln? Bilfritt centrum är ett bra mål, men alla resor går inte till centrum, och bilresor dit kan inte alltid ersättas med resor på cykel.
Snarare är det kollektivtrafiken som måste vara attraktiv och pålitlig för att trafiktrycket i stadskärnan ska kunna minskas. Och vissa typer av transporter måste naturligtvis alltid ske med bil, också till och från centralt belägna adresser. För rörelsehindrade finns ofta inga andra alternativ.
Att ställa olika typer av trafik mot varandra som om det ena måste utesluta det andra leder ingenstans. Men i praktiken är det ofta det man har gjort – och då valt biltrafiken. Bilen har också de senaste dryga femtio åren på ett självklart sätt symboliserat frihet, framsteg och materiell standard.
Så kommer det säkert att förbli länge än. Bilen är viktig för de flesta, men bilismen har ändå uppenbara gränser. I storstäderna avstår många från bil helt och hållet. Och i stadsplaneringsdebatten pekar många i dag på hur stora genomfartsleder för bilar isolerat närbelägna stadsdelar från varandra.
Strävan efter förtätning och mer av ”stadsmässighet”, också utanför den gamla stadskärnan, är i dag mycket påtaglig i Uppsala. Gamla trafikleder ska förvandlas till stadsgator och planeringen för kollektivtrafiken syftar till att göra det möjligt att övergå till spårväg i ställer för bussar.
Det är en viktig förändring som också förnyar staden som livsmiljö. Och i den mer förtätade stadsbild som vi håller på att få kommer cykeln att bli ett viktigare transportmedel.