Sverige har inte ett integrationsproblem. Sverige har ett sysselsättningsproblem. Det är inte problematiskt att vårt land är en fristad för människor på flykt undan förföljelser, krig och död. Inte att vi låter familjer återförenas eller att vi låter dem som hittar ett jobb stanna kvar. Däremot är det oroväckande att det i snitt tar sju år från beviljat uppehållstillstånd till en egen inkomst.
För ett parti som Sverigedemokraterna spelar det här ingen roll. Det är ju själva invandringen de vänder sig emot. De skyr omvärlden och det ”främmande”. Av de andra riksdagspartierna borde man kunna kräva att de tar till sig statistik och att de förmår resonera sakligt kring migration och sysselsättning. De borde, helt enkelt, veta bättre än att spela på människors fördomar.
Ändå är det vad våra två största partier nu gör. När Moderaterna tillsätter en integrations- och migrationspolitisk arbetsgrupp slår dess ordförande, regeringens migrationsminister Tobias Billström (M), fast att ”volymen” måste sänkas för så väl asyl- som anhöriginvandringen. Det första kravet skvallrar om att Billström inte vill förstå asylbegreppet. Antingen uppfyller man kriterierna för asyl eller så gör man det inte, hur många personer som har eller inte har gjort det tidigare samma år spelar ingen roll. Synpunkterna på anhöriginvandringen innebär i praktiken att det blir svårare att återförena familjer. Det är just för att möjliggöra återförening som det gjorts undantag i kravet om försörjningsansvar vid anhöriginvandring i den migrationspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet.
Det går inte att beskylla Moderaterna för att med den nya arbetsgruppens direktiv närma sig Sverigedemokraternas politik, på det sätt som de etablerade partierna i Danmark anpassade politik och retorik efter främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Däremot råder det ingen tvekan om syftet: att diskret spela på fördomar, i ett försök att vinna eller vinna tillbaka väljare som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna är också intresserade av dessa väljare, även om partiet inte öppet erkänner det. Men S tar förstås allvarligt på opinionsmätningar som visar ett väljartapp till SD. Det är därför ingen slump att Stefan Löfven i en intervju i december anklagade Miljöpartiet för att ha bidragit till en ökad främlingsfientlighet, eftersom partiet gjort upp med regeringen om arbetskraftsinvandring. Det kan förstås ha varit fackbasen Löfven som talade, men det kan lika gärna ha varit en signal till samma väljargrupper som Moderaterna nu ger sig ut på jakt efter.
Att det är just S och M som agerar så här är inte förvånande. De har flest väljare att förlora till SD och de har tidigare förenats i en betydligt mer återhållsam syn på invandring än övriga riksdagspartier.
Än så länge befinner S och M på rätt sida óm anständighetens gräns. Låt oss hoppas att de stannar där, att de tänker vinna valet genom att vädja till väljarnas intellekt, inte deras fördomar. Om det är något vi kan lära av Danmark är det nämligen hur fort det kan gå. Det räcker med att ett stort parti går ett steg för långt, så kantrar debatten.