Storbritannien är välkommet att släppa planerna på Brexit och stanna i unionen, sade den franske presidenten. Han väntar sig väl knappast att britterna plötsligt gör en sådan helomvändning. Men genom sin kommentar klargör han den belägenhet som både Storbritannien som land och det Konservativa partiet försatt sig i.
Folkomröstningen om EU-medlemskapet utlystes av Mays företrädare, David Cameron, i den fåfänga förhoppningen att han därmed skulle få tyst på den högljudda falang inom det egna partiet som aldrig accepterat att Storbritannien ligger i Europa. I stället förlorade han omröstningen, mycket till följd av att många väljare tog för givet att Brexit-sidan inte hade en chans. Därtill kom att de som drev kravet på utträde spred vilseledande information om det mesta. Brittisk ovilja mot invandring tippade över balansen till förmån för utträde och Cameron avgick.
Hans efterträdare Theresa May drog slutsatsen att utträdet måste bli ”hårt” och fullständigt. Storbritannien kan inte vara kvar i EU:s så kallade inre marknad, eftersom detta förutsätter fri rörlighet över gränserna, just det som gav Brexit-vännerna segern. Nu måste man lämna också den inre marknaden, och kan man inte få till ett avtal som kan accepteras så går man ur ändå. Få tror något annat än att skadeverkningarna för den brittiska ekonomin då blir mycket stora.
För att stärka sin position inför förhandlingarna utlyste så May nyvalet – och förlorade. Många, särskilt yngre, som struntade i Brexit-omröstningen tyckte att de inte längre kunde stå vid sidan. Alltså gick de och röstade och valde i stor utsträckning Labour som inte på samma sätt som May har låst sig vid en ”hård Brexit”. Man kan tycka att det hade varit ännu bättre om de satsat på Liberaldemokraterna som vill ha en ny folkomröstning när förhandlingsresultatet är klart – men hur som helst så innebär valutgången att stödet för Mays linje nu ter sig mycket svagt. Hon har inte ens hela sitt parti med sig.
Flera bedömare har påpekat att valutgången antingen kan leda till en ”krasch” där Storbritannien inte ens får ett nytt avtal med EU eftersom Mays regering inte kan få stöd i parlamentet för ett ordnat utträde – eller att landets politiker enas om ett betydligt ”mjukare” utträde än vad May tänkt sig.
Hur man än kombinerar de olika partiernas mandat i det nyvalda parlamentet så uppstår en majoritet för dem som vill bevara en närmare relation till EU än den som May försökte få stöd för. Också det nordirländska partiet DUP, som i många avseenden är mer konservativt än de Konservativa, föredrar en mjukare linje – komplikationerna i förhållande till republiken Irland skulle annars kunna bli oöverstigliga.
Kontakter över partigränserna för att åstadkomma detta pågår uppenbarligen – samtidigt som många spekulerar i att May kommer att tvingas avgå som partiledare och premiärminister inom något år, om hon alls lyckas bilda regering. Vad händer med Brexit om de krafter som vill mjuka upp utträdet så långt det går skulle ha framgång?
Här blir det riktigt intressant. Det finns faktiskt redan en modell att orientera sig mot, nämligen den norska. Norge är inte med i EU men har ett mycket långtgående avtal där landet får tillträde till den inre marknaden med dess fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Också Schweiz, Island och Liechtenstein ingår i denna större ekonomiska gemenskap (European Economic Area, EEA), men alltså utan de påverkansmöjligheter som ett riktigt medlemskap i EU innebär.
Storbritannien skulle kunna lämna EU men stå kvar i EEA – och i EU:s tullunion. Men då uppstår givetvis frågan varför man ska gå ur över huvud taget och spela bort det avsevärda inflytande man har. Argumenten för en ny folkomröstning kommer då att vara starka – och en sådan kan ge ett annat resultat än den förra. Då kan Macron få rätt i alla fall.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör