Om bara ett drygt år, våren 2019, är det dags att tillkännage sin kandidatur om man tänker ställa upp i nästa amerikanska presidentval. I januari 2020 drar primärvalen i gång och då ska startfältet vara klart, de politiska linjerna lagda och kampanjkassorna fyllda. Det kan vara en tröst för alla dem som nu funderar på saker som mental stabilitet eller kärnvapenknappar att det finns ett efteråt, och att den tiden faktiskt närmar sig.
Den uppmärksammade boken om Donald Trumps första år i Vita huset, Fire and Fury av Michael Wolff, bekräftar vad de flesta redan visste. Trump är helt inkapabel att klara det viktiga jobbet, och helt ovillig att lära sig. Det börjar också sjunka in att ingenting av det han gör påverkar stödet för honom nämnvärt, då knappt 40 procent av amerikanerna fortfarande tycker att han är rätt man för jobbet.
Rysslandskopplingarna kan fälla honom. Den oberoende åklagaren Robert Mueller har varslat om att kalla presidenten till förhör. Men det är ändå knappast sannolikt att bevisen angående bolagshärvor eller andra kopplingar blir sådana att två tredjedelar av kongressen är beredd att fälla sin president. Slutsatsen blir att han måste röstas bort. Frågan är bara av vem.
Efterspelet till helgens filmgala i Los Angeles, Golden Globe Awards, visar på en djup önskan att fly till någonting helt annat. Tv-stjärnan Oprah Winfrey talade länge och passionerat om metoo-rörelsen, indirekt också om Trump. När det sedan framkom att hon sedan några månader övervägt en kandidatur 2020 gick hela internet i spinn. Eller åtminstone halva, och däri ligger också problemet.
Den som söker efter en motsats till Donald Trump borde kanske söka efter en vanlig politiker med bred erfarenhet, som är van att bygga allianser och göra kompromisser, som strävar efter att hålla ihop landet, trygga ekonomin och bibehålla goda relationer med andra länder. Att i stället vända sig till en annan tv-personlighet, låt vara med helt motsatt profil, kan leda alldeles fel.
Det kan mycket väl hända att Oprah Winfrey skulle bli en utmärkt politiker. Men risken för ett ännu mer splittrat USA är uppenbar. Det kan sägas ha börjat på allvar i slutet av 1990-talet då talmannen Newt Gingrich (rep) närmast förklarade krig mot president Clinton. Efter Bush, Obama och Trump är det en allt mindre andel av kongressledamöterna som minns tiden då man gjorde upp och satte landets bästa främst.
Demokraterna har stora problem som parti. Sprickan efter kampen mellan Hillary Clinton och vänsterpopulisten Bernie Sanders finns kvar och att enas om att vara emot Trump räcker inte långt. Någon frälsare finns inte inom synhåll. Kompetenta senatorer som Kirsten Gillibrand och Chris Murphy tittar åt andra hållet och mumlar något om omval 2018 när de får frågor om 2020.
Det är bra att tiden med Trump krymper, men samtidigt krymper också tiden för att hitta gångbara alternativ.