Bostadsbyggandet i Uppsala kommer att minska i år. Det är svårt att sälja nyproducerade lägenheter och byggstarten för hela eller delar av områden har skjutits på framtiden, bland annat i Gränby/Löten. Samtidigt planeras för många tusen nya bostäder i kommunen, utan att några lärdomar dragits från avslutade projekt. Lokalpolitiker på båda sidor blockgränsen bör utnyttja pausen i efterfrågan till att tänka efter. Är det verkligen så här vi vill att Uppsala ska växa?
Signalen från boende i stadsdelen Eriksberg har ljudit stark sedan slutet av förra året. Förtätningen innebär över 2 000 nya bostäder bland de befintliga 5 000. Grönområden kommer att förstöras, tätheten kommer att göra boendet oattraktivt och dessutom väntar decennier av tung byggtrafik i stadsdelen. I kväll hålls ännu ett i raden av informationsmöten (i Eriksbergsskolan) där den politiska ledningen ska förklara sig. Oppositionen vädrar blod: ”Bevara skog och grönt”, skrev fem liberaler om Eriksberg i förra veckan (UNT Debatt 24/8).
Man kan tro att planerna för Eriksberg var något extraordinärt, att man slutligen tagit i för mycket. Men i själva verket är inte byggplanerna i Eriksberg något som sticker ut på senare år i Uppsala. I Sala backe går man från 10 000 till 15 000 invånare, med den lilla Källparken som en grön lunga att dela på. Och i jämförelse med Gränby/Kvarngärdet, till exempel längs Råbyvägen, kommer de framtida husen i Eriksberg att få relativt gott om plats.
Snarare är det så att vissa områden i Uppsala har en större andel debattörer än andra. Det gäller särskilt äldre stadsdelar som hunnit få sin profil och ett levande föreningsliv. Det är inte lika många som tycker till om de områden som håller på att byggas ut, exempelvis Librobäck eller Rosendal. Och områden som ännu inte byggts, som Ulleråker/Ultunagärdet, har naturligtvis inga företrädare alls. Men även dessa bostadsområden ingår i stadsbilden för det framtida Uppsala.
För att behålla Uppsalas attraktivitet krävs en balans mellan bostäder och grönytor (med vilka inte avses parkmark utan riktig natur). Den familj som väljer Uppsala i stället för Stockholm gör det för den goda arbetsmarknaden i kombination med närheten till skog och vatten – inte för att befinna sig i en boendemiljö som på Söder eller i Vasastan.
Uppsalas politiker har varit eniga om den kraftiga ökningen av bostadsbyggandet. Den broms som nu utgörs av marknaden och skärpta amorteringskrav ger tid att tänka efter. Hur ska gå vidare och skapa områden man vill bo i för generationer framåt? Och samtidigt, hur ska kollektivtrafiklösningarna se ut med de nya spåren från Stockholm och eventuell spårtrafik lokalt? I attraktiviteten ingår också att kunna ta sig till jobbet och affären.
Mycket har blivit eftersatt när byggboomen gjort alla fartblinda. Det är hög tid att stanna upp och tänka efter en aning.