Annars, skrev han hotfullt, kommer gränsen mellan antisionism och antisemitism lätt att glömmas bort. Texten var därtill avfattad på engelska - Tännsjö erinrade sig tydligen att det finns judar i världen som inte förstår svenska.
Men att Israel vill vara en judisk stat gör inte världens judar ansvariga för Israels politik. Att Robert Mugabe åberopar afrikanernas kamp mot kolonialismen gör inte alla afrikaner i världen medansvariga för vanstyret i Zimbabwe. Al-Qaida påstår sig kämpa för islam men det gör inte världens muslimer ansvariga för den 11 september.
Men det tycker uppenbarligen Tännsjö. Som om det vore den naturligaste sak i världen skriver han att när fundamentalistiska muslimer begår terrordåd så uppmanas med all rätt – ”rightfully” – muslimer i hela världen att ta avstånd, i syfte att visa att dessa dåd inte är förenliga med muslimsk tro.
Jo, sådana krav ställs ibland - av personer som inte kan skilja extremister från vanliga troende. Men det är en grundläggande princip i civiliserad debatt att människor inte räknas som skyldiga till andras handlingar bara för att de delar något inslag i sin religiösa, kulturella eller historiska bakgrund. Tännsjö däremot talar om alla judar i världen – ”those who conceive of themselves as belonging to some kind of Jewish community” – som åtminstone teoretiskt medansvariga, inte för att de gjort eller sagt något speciellt utan enbart för att de i någon bemärkelse räknar sig som judar.
Om ”judarna” inte uppträder som Tännsjö tycker att de bör uppträda så känner han sig uppenbarligen fri att låta kritik av Israel övergå i attacker mot judar som grupp. Greppet är klassiskt – antisemitismen påstås vara judarnas fel, hets mot svarta är legitim för att det finns skurkaktiga politiker i Afrika, hat mot muslimer beror på islam.
Så befriar man behändigt sig själv från allt ansvar för sina handlingar samtidigt som man kollektivt skuldbelägger miljontals andra.