Från och med i dag definieras alla opinionsbildande organisationer i Ryssland som i någon form tar emot pengar från utlandet som ”utländska agenter” – alltså spioner med ett enklare och rakare språkbruk. Opinionsbildande organisationer kan vara allt från politiska partier till Amnesty International, Transparency International som arbetar mot korruption eller den rent ryska organisationen Golos som avslöjat allvarliga exempel på valfusk. För en vecka sedan trädde ännu en ny lag i kraft, då med en ny definition av just spioneri.
I normalt språkbruk betyder spioneri att man skaffar och lämnar över hemlig information – alltså statshemligheter – till främmande makt. I Ryssland räcker det numera att berätta något för en utlänning, också om det är fråga om helt öppna förhållanden. Allt som krävs är att någon – i praktiken säkerhetstjänsten FSB – ska anse att upplysningarna på något sätt är till skada för landet.
Den sammantagna logiken i dessa lagar är att opinionsbildande organisationer först själva ska registrera sig som ”agenter” om deras ledare inte vill riskera två års fängelse – för att sedan försöka bevisa att de inte sysslar med spioneri om de haft kontakt med omvärlden. Godtycket är totalt.
En rysk människorättsaktivist, Andrej Jurov, konstaterade nyligen vid ett möte med den Uppsalabaserade Östgruppen för mänskliga rättigheter att det sannolikt skulle kunna räknas som spioneri att han själv över huvud taget berättade om denna lag och de reaktioner den väckt. Ironiskt nog tycktes Vladimir Putin, vid ett möte med sitt eget råd för mänskliga rättigheter, medge att lagen öppnade för godtycke och kanske borde ses över. Varpå han ändå nästa dag skrev under lagen utan förändringar.
Lagstiftning av detta slag har varit på väg tidigare, men Putins företrädare, Dmitrij Medvedev, bromsade processen. Var och en kan inse att det är den vitaliserade opposition som framträdde i samband med presidentvalet i våras som gjort att lagpaketet nu drivits igenom.
Plötsligt ifrågasattes maktförhållandena i landet på riktigt och allt talar för att det var just Putins beslut att ställa upp på nytt som blev katalysatorn för protesterna. Perspektivet att tvingas ha Putin som president i tolv år till – alltså i två mandatperioder – blev för mycket för ryssar som börjat känna sig allt mer frustrerade över att inte respekteras som väljare och medborgare.
På några veckor fick den till synes avsomnade oppositionen nytt liv. Och väl tillbaka vid makten ser Putin och männen omkring honom till att försöka få kontroll över allt självständigt politiskt liv. Omvärldens stöd, moraliskt och på andra sätt, till det oberoende civilsamhället i Ryssland kan nu klassas som spioneri, men är ändå viktigare än någonsin.