Anders Borg har sedan han lämnade politiken förespråkat reformerad arbetsrätt och återinförd fastighetsskatt - tvärt emot den politik han själv drev som finansminister alltså. Dessutom har han tagit avstånd från alliansregeringens migrationspolitik.
Så långt inga konstigheter. Alla kan ändra sig och det är varje ex-politikers privilegium att tänka högt och resonera fritt på ett sätt som partipolitikens begränsningar inte tillät dem att göra under de aktiva åren. Men hans uttalande i måndags - att Moderaterna borde bilda regering med Socialdemokraterna efter höstens val - är ändå en omvändelse av en helt annan dignitet. Anders Borg, en av alliansens skapare och frontfigurer, förespråkar alltså en modell som skulle splittra alliansen och sätta det borgerliga samarbetet på paus för lång tid framöver.
Att de två största partierna borde gå samman och bilda en gemensam regering har blivit en populär idé på senare tid. Argumenten som brukar framföras för detta är framför allt två: För det första att det parlamentariska läget har förändrats så mycket till följd av Sverigedemokraternas tillväxt att den traditionella blockpolitiken blivit överspelad. För det andra att M och S ligger ganska nära varandra i några av de frågor som dominerar den politiska debatten, exempelvis migration och lag och ordning.
Men trots att det alltså går att finna både praktiska och politiska skäl för att låta storpartierna regera ihop överväger ändå nackdelarna. S och M har alltid varit huvudmotståndare och bara suttit i samma regering under krigsåren 1939-1945. Att dagens moderater och socialdemokrater låter likadana när de pratar om invandring och kriminalitet kommer inte sudda ut de stora politiska skillnader som fortfarande finns på andra områden. En regering ska fatta kollektiva beslut i samtliga regeringsärenden, lägga fram en budget och - helst - tala med en röst i utrikespolitiken.
Med tanke på att Socialdemokraterna, i armkrok med LO, just nu gör sitt bästa för att utmåla Moderaterna som ett hot mot både trygghet och den svenska modellen, framstår det som orealistiskt att man skulle kunna enas om den ekonomiska politiken i regeringsställning. Och när inte ens de socialdemokratiska statsråden tycks överens om utrikespolitiken, hur ska då S och M kunna bli det efter valet? Risken är uppenbar att en S-M-regering blir både idélös och instabil.
De senaste två mandatperioderna med koalitionsregeringar i minoritet har inte gett mersmak. Politikerna bör inte minst ångra den nyetablerade praxis som, bland annat till följd av de rödgröna och SD:s trixande med utskottsinitiativ 2013, gjort det svårare att regera i minoritet. Det finns också goda skäl att tänka nytt i regeringsfrågan för att få fram en stabil regering efter höstens val. Men en S-M-regering är inte ett attraktivt alternativ.