Vanligtvis brukar trenden peka nedåt. Partipolitiken står som bekant inte särskilt högt i kurs. Varken i Norge eller i Sverige.
Från forskarhåll sätts det ibland slutdatum för när partierna tar ner skylten för gott. Medlemsflykten har ju rimligtvis en slutpunkt. Fortsätter medborgarna att vända partierna ryggen är det snart tomt i medlemsrullorna. Och hur klarar vi demokratin om det inte finns kandidater att välja mellan i valen? Vi kan inte gärna ha ett folkstyre utan folk.
Men i Norge har människor uppenbarligen tänkt efter en gång till. Det handlar förstås om sympati för offren. Arbeiderpartiets väljare och sympatisörer känner sig säkert manade att stödja sitt parti i en svår stund. Men det verkar också röra sig om att många fått upp ögonen för hur viktigt det är att vara med och ta ansvar.
Ett ljus i det svartaste av mörker var alla de som ställde upp och gjorde en insats. De som med fara för eget liv räddade flyende barn undan gärningsmannens skott. Alla de som visade omsorg om anhöriga till offren. Alla de som visade sitt stöd för demokratin och det öppna samhället i manifestationer på Oslos gator.
Inte minst statsminister Jens Stoltenberg ledarskap har fungerat som en symbol för det som är grunden för ett gott samhälle: enskilda individer som gör en skillnad för sina medmänniskor.
I de nordiska länderna finns ibland en övertro på myndigheter och auktoriteter. Som medborgare kräver vi och förväntar oss saker av statsmakterna. Samtidigt som det är svårt att hitta blivande kommunpolitiker är det aldrig några problem att fylla protestlistor mot kommunala beslut. Det är baksidan av att samhällsservicen oftast fungerar effektivt och problemfritt.
I processen verkar vi ha glömt vikten av ett starkt civilsamhälle. Det är en sak att höja rösten när det handlar om det egna kvarteret eller de egna barnens skola och en annan sak att vara en engagerad medborgare.
Det är beklagligt att det ska krävas tragedier av det här slaget för att vi ska se vår egen roll i det stora sammanhanget. Men tur att vi åtminstone gör det då.