Folkpartiet gör det igen. För oklart vilken gång i ordningen låter man ogenomtänkt kravretorik stjäla uppmärksamhet från annars genomtänkta analyser och reformer. När ska partiets ledande företrädare lära sig att det som kändes nytt valet 2002, nu bara känns dammigt och som en brist på självförtroende?
Två dagar i rad har integrationsminister Erik Ullenhag, först på DN Debatt i söndags och därefter under måndagen på en pressträff i Stockholmsförorten Tensta, presenterat höstbudgetens integrationssatsningar. 380 miljoner ska satsas över fyra år på att erbjuda nyanlända med högst nio års utbildning ett praktiskt basår där undervisning varvas med arbetspraktik. Vidare avsätts för samma tidsperiod 500 miljoner för att ta fram 6 000 praktikplatser. Till detta ska läggas gårdagens utspel om att några av landets mest socialt utsatta bostadsområden ska få dela på 200 miljoner kronor. De sistnämnda pengarna ska delas ut enligt en modell som tar hänsyn till utbildning, sysselsättning och försörjningsstöd.
Så fanns det förstås ytterligare en reform, ”kravet” att de som uppbär etableringsersättning ska vara beredda att flytta till en annan ort om de erbjuds ett arbete där. Problemet är inte åtgärden i sig, utan hur den formuleras, hur den så medvetet ”krav”-paketeras. Vad det handlar om är att nyanlända som uppbär etableringsstöd ska prövas mot hela arbetsmarknaden, precis som det redan är för de arbetslösa som har a-kassa. Men i stället för att föra fram just detta, väljer integrationsminister Erik Ullenhag och Folkpartiet att formulera det som ett krav riktad mot en särskild grupp. Och i ett slag hamnar övriga förslag utanför strålkastarljuset.
Men segregerade förorter, integrationsproblem och låg sysselsättning bland utrikes födda är alldeles för viktiga för att förpassas ut i skuggan. Att ha ett jobb att gå till är både nyckeln in i samhället och ett sätt att stärka självkänslan och det egna oberoendet. Den som tjänar sina egna pengar, bestämmer också själv över sitt liv.
I de områden som nu kommer att tilldelas extra resurser är det dock bidragsberoendet som är norm, inte förvärvsarbetet. I samtliga områden som är föremål för regeringens satsning är förvärvsfrekvensen lägre än 52 procent. Och många som får ett jobb, som ”lyckas”, väljer att lämna sina gamla kvarter.
Det är också uppenbart att Erik Ullenhag och Folkpartiet har insett detta. Praktikplatserna och basåret är ett sätt att få in fler på arbetsmarknaden, särskilt dem med lägre utbildning, samtidigt som extrapengarna till de 15 bostadsområdena är ett sätt att hjälpa dessa att höja sin status, att få människor att vilja stanna
Folkpartiet borde ha stannat där, med genomtänkta förslag som tar sikte på konkreta problem. Kravretoriken däremot bidrar inte till ökad sysselsättning, men döljer effektiv de problem och lösningar som faktiskt finns.