Den svenska skolan har problem. Lagom till valet har Skolinspektionen lämnat sin årliga rapport som visar att många elever inte får den utbildning de har rätt till. Obehöriga lärare och lärare utan tillräckliga ämneskunskaper förmår inte uppfylla läroplanens mål. Dessutom saknas ofta pedagogisk ledning, både ute på skolorna och hos huvudmännen, kommuner och friskolor.
Rapporten har inte orsakat pajkastning mellan de politiska blocken, om hur många elever som får godkänt nu jämfört med 2006 och så vidare. Båda sidor vet att 30 års negligering av den svenska skolan inte kan åtgärdas på några år. En ny, rättvis kunskapsskola måste byggas upp och det är ett långsiktigt arbete.
Det arbetet har inletts av den sittande regeringen. Socialdemokraterna har efter hand accepterat förändringarna och även (nästan) lyckats få med sig de andra rödgröna partierna. Och S jobbar hårt på sin nya kunskapsimage: på fredagen (fem i tolv i valrörelsen) kom ett sista (?) löfte, om språk och räkning redan i förskolan.
Det finns anledning till nervositet för S. Fram till sommaren betraktades jobben som den klart viktigaste valfrågan. Men när Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI) frågade 1 600 väljare i augusti hade skolan seglat ikapp och förbi.
Ett antal viktiga förändringar i skolan har redan beslutats av regeringen: betyg från årskurs sex och nationella prov från årskurs tre, en ny lärarutbildning med stärkta ämneskunskaper och en kommande lärarlegitimation (2012), ökade befogenheter för läraren i klassrummet och, inte minst, en helt ny gymnasieskola där yrkeskunskaper åter uppvärderas i förhållande till högskolebehörighet.
Mona Sahlin (S) har själv lett ett reformarbete i sitt parti där förändringarna accepterats. Hon vet att den kravlösa skolan kraftigt missgynnat barn till lågutbildade. Hon vet att experimentet med teoretiska yrkeslinjer på gymnasiet inte lett till fler högskoleansökningar, bara till fler avhopp. Det sista betyder att man varken får högskolekompetens eller yrkeskunnande och är en viktig förklaring till den höga ungdomsarbetslösheten.
Mona Sahlin vet också att debatten mot framför allt Jan Björklund (FP) om skolsystemet har förlorats och kommer att förloras om igen om man framhärdar.
S-ledaren har varit framsynt och partiets omvändning i skolfrågan är hedervärd. Ett blocköverskridande samarbete mellan S och Alliansen skulle vara av stor betydelse för 2010-talets skola, kanske till och med nödvändigt för att få arbetsro i skolan och för att slutligen vända de dystra rapporterna från Skolinspektionen.
Men i valets slutdebatter sitter Mona Sahlin med Lars Ohly på den ena sidan och ett MP-språkrör på den andra. Och de låtsas som om de rödgröna överenskommelserna inte finns. Eller åtminstone som om de inte är önskvärda, tillkomna bara av nöd och tvång.
Peter Eriksson och Ohly är till exempel kraftigt kritiska mot att inte alla gymnasieelever blir behöriga till högskolan. Gymnasiereformen (GY 11) ska visserligen inte rivas upp vid en rödgrön valseger, men högskolebehörigheten ska ”successivt återinföras” för att alla ”ska få en andra chans”. Att så många inte fått någon chans alls de senaste 20 åren betyder mindre.
Detsamma gäller betygen, som framför allt Vänsterpartiet vill avskaffa. En rödgrön regering med så tydligt inbyggda sprickor är ingenting som kommer att stärka skolan, och därmed Sveriges konkurrenskraft, långsiktigt. En bred överenskommelse vore som sagt det bästa alternativet. Men nu bör Alliansregeringen och Jan Björklund få fortsatt och förstärkt förtroende.