Begreppet är dock fortfarande oklart. Få tycks veta exakt vad de menar med integration. Men en sak följer per automatik med ordet: begreppet ”invandrare”. Mot ”invandrare” ställs ”svenskar” eller ”infödda”. Och redan där riskerar vi att hamna i avgrundsfilen. Samhällsdebatten går i baklås.
Så när Socialdemokraterna nu plötsligt vill döda sin älskling, integrationsbegreppet, blir jag både överraskad och glad! S har nämligen upptäckt att de, när de beskriver integration, egentligen talar om politik för jobb bostäder, förskolor, utbildning, sjukvård. Kort sagt, generell välfärdspolitik. Skippa integrationsordet. Gör bara rätt. Åt alla.
Det finns nämligen en risk att man ställer sig på en särskild nivå när en fråga får integrationsstämpel. Det är också sant att integrationens utgångspunkt, hopklumpade etniciteter, lätt leder till generaliseringar, identitetspolitik och tal om ”mångkultur”, vilket skymmer att vi alla är människor, genom att peka på ytliga skillnader.
Men när Socialdemokraterna hävdar att de egentliga problemen bara är klass blir det för enkelt igen. Vare sig en utrikesfödd svensk är högutbildad och har flytt från en krossad tillvaro med bra jobb och ett gott liv, eller har saknat möjlighet att förverkliga sina livschanser på grund av krig och förföljelse, blir ”klass” inget annat än en ny, klumpig stämpel. Det blir inte bättre när statsvetare talar om en ”etnisk underklass”. Vips skapas ett nytt stigma för den med mer pigment.
Vi får inte heller förneka de rasistiska strukturer som i dag exempelvis hindrar människor med ”osvenska” namn att få jobb och bostad. Vi minns turbulensen kring Mona Sahlins (S) integrationsutredare Masoud Kamali. Han gick alldeles för långt, bland annat i sin syn på Sverige som ett rasistiskt land. Men det är riktigt att begreppet integration förstärker synen på uppdelningen i ett ”vi” och ett ”dom”. På så sätt kan det motverka sitt syfte. Det är därför rätt att fasa ut det, och i stället lösa människors problem på jämlika villkor.