Norrmalmstorg blev för tjugo år sedan, under den baltiska frigörelsen, den självklara platsen för manifestationer till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Bland talarna i går fanns både Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) och socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin.
Vitryssland har i många år beskrivits som ”Europas sista diktatur”. Det har varit en befogad betygsättning. Ett slags val har visserligen hållits då och då och några oppositionella tidningar har tillåtits existera – men valen har varit hårt regisserade, väljarna hotade och skrämda och journalisterna har trakasserats och misshandlats. Perioder i frihet har växlat med fängelsevistelser.
Men i och med presidentvalet i december har något hänt. Före valet tycktes marginalen för självständig politisk verksamhet ha vidgats något. President Aleksandr Lukasjenkos regim föreföll beredd att göra några symboliska eftergifter.
Men så fort marginalen vidgades ökade också regimens nervositet. På valdagen och omedelbart efteråt släppte alla spärrar. Demonstrationerna mot valfusket var större än tidigare och polisens beordrades gripa in med större brutalitet än vanligt. Flera oppositionella presidentkandidater har gripits, barn och familjemedlemmar hotas – risken att många helt enkelt mördas förefaller överhängande.
Så uppträder bara en regim som tappat besinningen och som inser att den kan falla så fort den tillåter en genuin opinionsyttring från befolkningen.
I Vitryssland drar många en parallell till krigstillståndet i Polen 1981. Men någon samlad vitrysk motsvarighet till polska Solidaritet finns ännu inte. En sådan skulle behövas, med respekt för de olika politiska strömningar som oppositionen består av.
Omvärlden, EU och Sverige, kan göra mer än vad många tror: inreseförbud för regimens toppfigurer, sänkta visumavgifter för vanliga medborgare, täta kontakter med oppositionen för att stärka dess legitimitet, ökat demokratibistånd.
En regim som Lukasjenkos är inte acceptabel.