Frågan kan tyckas meningslös i dag, men är viktig för att förstå det som hände. Det viktigaste av flera tänkbara delsvar kan formuleras så här: det gick inte att hålla ihop Jugoslavien utan demokrati.
När Jugoslavien bildades efter första världskriget tänkte sig slovener och kroater, som hade tillhört det fallna Habsburgska imperiet, ett förbund mellan självstyrande sydslaviska folk. Men den politiska eliten i Serbien, som hörde till krigets segrarmakter, såg det nya Jugoslavien som en fortsättning på den egna staten. Med ett demokratiskt system hade kanske denna konflikt kunnat lösas – men någon demokrati uppstod aldrig. I stället utnyttjades situationen av nationalistiska extremister. Under andra världskriget drevs utrotningslägren i denna del av Europa av den kroatiska Ustasjaregimen, som var beroende av Nazi-Tyskland för sin existens, och offren var till stor del serber.
När marskalk Titos kommunister tog över makten efter det tyska sammanbrottet körde man effektivt över nationalister av alla slag. Jugoslavien återuppstod som ett förbund av nationella republiker och hölls samman av kommunistpartiet och armén. Omvärlden uppskattade Titos självständighet gentemot Sovjetunionen och den i vissa avseenden mer öppna formen av kommunism – men vad bristen på demokrati innebar i en stat där politisk opposition endast kunde ta sig nationalistiska uttryck reflekterade man knappast över.
Efter Titos död gled makten i de olika delrepublikerna gradvis över till grupper med en utpräglat nationalistisk dagordning. I Serbien kunde Slobodan Milosevic förena känslan av oförrätter under Titos regim och föreställningen att nästan hela Jugoslavien egentligen borde vara serbiskt med etablerade elitgruppers egenintressen till en brygd som lika väl kunde kallas stalinistisk som fascistisk och som därtill fungerade som en parasit- eller plundringsekonomi.
Självständighetsförklaringarna i andra delrepubliker var lika mycket ett uttryck för egen nationalism som ett sätt att försöka skydda sig mot Milosevic som både kunde använda den federala armén och serbiska frikårer i andra republiker för sina syften. Kriget mot Slovenien tog snabbt slut – landet var inte viktigt för serbnationalisterna – men i Kroatien blev det långvarigt och förödande. Än värre blev det i Bosnien, där en majoritet såg självständighet som enda sättet att skydda landets mångnationella kultur mot både serbisk och kroatisk extremism.
EU och andra länder som 1991 snabbt erkände Slovenien och Kroatien tycks aldrig ha reflekterat över vad som kunde hända i Bosnien. Man förmådde inte medge det uppenbara: att det var fråga om ett angreppskrig (om än genom ombud) mot ett land som nu var medlem av FN och enligt FN-stadgan hade rätt att få undsättning från världsorganisationen. I stället talade många, mot bättre vetande, om oöverstigliga klyftor mellan religioner och folkgrupper som en ursäkt för att inte gripa in.
Men det handlade aldrig om detta. Parterna i Bosnien var inte jämförbara med varandra. De flesta av Bosniens serber hade föredragit att vara kvar i Jugoslavien, men serbextremisternas angrepp 1992 syftade till att utplåna alla spår av Bosniens mångnationella traditioner. Daytonavtalet 1995 fick slut på kriget men cementerade den uppdelning av landet i etniskt definierade delar som än i dag blockerar allt normalt samhällsliv.
Det är en myt att Jugoslavien gick under på grund av ödesbundna och oundvikliga konflikter mellan folkgrupperna. Undergången berodde på att ideologiska extremister fick fritt spelrum till följd av frånvaron av demokrati.