Så kan man beskriva den socialdemokratiska tankesmedjan Tidens och tidskriften Liberal Debatts seminarium i Visby på måndagen. SD hade sin terrass precis ovanför lokalen, och under den gick de svurna fienderna liberaler och socialdemokrater varandra till mötes. Samma morgon publicerade Expressen en debattartikel av Birgitta Ohlsson (L) med rubriken ”Nu måste vi bli ett socialliberalt parti”.
Rubriken för seminariet var ”Frihet och jämlikhet – kan liberaler och socialdemokrater mötas?”. Tja, historiskt sett har de samarbetat och samregerat för att driva avgörande demokratiska och välfärdsreformer. Så när Stefan Löfven och Jan Björklund nu börjar snegla åt varandras håll är inget nytt under solen. Men genom åren har vi även sett borgerliga samarbeten där L har ingått, liksom S-samarbeten vänsterut.
Panelen var rörande enig om att det hos liberaler och socialdemokrater finns många gemensamma kärnfrågor. Att vilja slipa kanter och kompromissa ansågs inte omöljligt, även om det finns ideologiska skillnader samt en misstro kvar i båda lägren. Liberaler räds än den gamla S-hegemonins maktfullkomlighet och socialdemokrater har svårt att skaka av sig bilden av L i armkrok med KD och M.
Å andra sidan är alliansen, som axlade den nödvändiga uppgiften att bryta ”enpartistaten”, inte sig lik. M och KD har gått högerut – och fått betala dyrt. Inom L börjar röster kräva tydlig socialliberal profil och ett markant avstånd från den SD-flörtande högern. Förhoppningsvis har S å sin sida börjat ta itu med partiets elitistiska, patriarkala drag. Nya allianser kräver nog att S blir mer öppet och lyhört.
Att ett S+L-samarbete nu diskuteras under hjärtliga former bereder mark för mer allvarliga samtal. Det är nödvändigt, inte bara för att alliansen har gjort sitt, utan för att partierna måste förhålla sig till en yttre fiende: ett stort auktoritärt och rasistiskt parti med odemokratiska idéer. Alltså SD.
Så nu heter det att L och S är ”grenar på samma träd” (Maja Fjaestad, Kommunal), att liberaler i Sverige har ett för snävt medelklassperspektiv och pratar för lite klass (Sakine Madon, liberal politisk redaktör, VLT), att S kanske kan överväga individens inneboende kraft och inte vara fullt så omhändertagande (Daniel Ferm, S-debattär) och att det är viktigare med en idédebatt än att vallas in i block (Gabriel Ehrling, chefredaktör Liberal Debatt). De skillnader i balansen mellan frihet och jämlikhet i partierna som seminariets rubrik lät påskina tycktes inte oöverstigliga.
Kan Sverige få en macronsk mitten-vänsterfront? I så fall kanske Jan Björklund ses som alltför förknippad med alliansen. Oavsett vad som händer kommer valen 2018 och 2022 att leda till nya – eller nygamla – politiska kartor.