När plan- och byggnadsnämnden i torsdags klubbade detaljplanen för Seminarieparken var det en seger för den politiska prestigen, men för just ingenting annat. Med tre dårars envishet har Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna klamrat sig fast vid sin linje om att bebygga Seminarieparken. Trots ett stort folkligt motstånd, protester från de övriga partier och ett dubbelt underkännande från länsstyrelsen.
Ärendet går nu vidare till kommunfullmäktige för ett slutligt avgörande. Här finns ett gyllene tillfälle för de tre partierna att ändra sig, utan att lida någon större prestigeförlust.
Det var en reviderad detaljplan som klubbades under torsdagens sammanträde - hus har flyttats närmare de omkringliggande gatorna, parkens karaktär ska bättre bevaras. Men dessa förändringar har inte gjort något större intryck på länsstyrelsen. Och plan- och bygglagen ger länsstyrelsen rätt att upphäva detaljplaner som inte tillgodoser kraven på riksintresse.
Trepartikonstellationens envetna fasthållande vid de impopulära och direkt tveksamma byggplanerna kan till slut visa sig leda till just ingenting alls. Att i det läget vägra byta fot är oförståeligt.
Den politiska envisheten blir ännu svårare att förstå med tanke på Socialdemokraternas utspel på debattplats att stadens utveckling ska läggas fast i ett brett samråd med kommuninvånarna. Det rimmar minst sagt illa med partiets syn på Seminarieparken.
Medan tid fortfarande är borde M, S och KD backa från sin nuvarande hållning. Att läget är attraktivt betyder inte att parken måste bebyggas. Befolkningen växer, men för den skull behöver inte en unik Uppsalamiljö offras. Det saknas sannerligen inte andra ytor i de centrala delarna av Uppsala.