Sjukdomen ME, kroniskt trötthetssyndrom, är en av de snabbast växande anledningarna till sjukskrivning i Sverige. Omkring 40 000 svenskar har diagnosen ME och av dessa är 30 000 så funktionsnedsatta att de i stort sett är sängliggande dygnet runt. De flesta är mellan 20 och 40 år och kvinnorna är fler än männen. Men läkarkåren är splittrad om ME, både i fråga om orsakerna till sjukdomen och till hur den ska behandlas.
Detta kan vara början på någonting mycket större. I Norge uppger elva procent av befolkningen att de känt sig utmattade i minst ett halvår, skriver Live Landmark (Expressen Debatt 27/2). Hon är själv före detta ME-patient och har skrivit en bok om sina upplevelser. Hon varnar för en liknande epidemi i Sverige, driven av ”medierna, vissa politiker, läkare och patientföreningar” som skapar en berättelse om en ”obotlig mystisk sjukdom”.
I den svenska vården beskrivs ME/CFS (Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome) som en sjukdom som bör leda till sjukskrivning då patienternas tillstånd ”gör det svårt att kombinera arbete med utredning och rehabilitering”. Symtomen är oförklarad trötthet som ”inte går att vila bort” och att försämringen kvarstår i minst 24 timmar. Sömnstörning, influensa/feberkänsla, muskelsmärta, domningar, återkommande infektioner, hjärtklappning och problem med koncentration och minne är andra typiska symtom.
Det är viktigt att komma ihåg att ME är en uteslutningsdiagnos, det vill säga att man kunnat utesluta alla andra diagnoser på kroppens organ där det också finns behandlingar. För diagnosen ME har kriterierna varierat med tiden. För tillfället används de så kallade Canada-kriterierna (ovan) som ”även om de har vissa brister är relativt strikta”. Men det konstateras att ”pågående forskning kommer säkert att leda till modifierade kriterier i framtiden”.
Och visst behövs det forskning. Men kanske ännu mer om hur svårt det är att vara människa i dag. Det är en paradox att ju enklare livet blir, med ökat välstånd, desto svårare blir det också. Vad ska vi göra med livet? Är det verkligen en tillfällighet att trötthetssyndromet grasserar i just Norge, oljelandet med 8 000 miljarder i extrapengar där det en längre tid talats om en ungdomsgeneration som är helt blasé? Varför ska man jobba och vad är meningen med allt?
Det går inte att ifrågasätta att människor med ME-diagnos mår mycket dåligt, precis som med utmattningssyndrom, fibromyalgi och en rad andra diagnoser. Men man bör vara särskilt vaksam mot ME då det i allt högre utsträckning drabbar unga och även barn. Vad kan vi göra för att livet ska bli, om inte enklare, så åtminstone mer uthärdligt? Om vi bara fortsätter att omfamna den tillgängliga förklaringsmodellen riskerar vi att hamna på det norska spåret. Som Liv Landmark skriver: ”Idéer är smittsamma och påverkar hur vi tolkar det vi ser”.