När detta går i tryck har Forss och hennes kolleger inom Uppsalaalliansen sannolikt röstat ner ett förslag om att Uppsala ska bli en rättvisemärkt kommun, en så kallad Fairtrade City. Det är i så fall bara att beklaga.
Om det är ”socialism” att en kommun försöker säkerställa att varor den köper in inte har producerats genom barnarbete, till priset av omfattande miljöförstöring, eller på arbetsplatser där facklig organisering är förbjuden — då låter den ”socialismen” inte som en så dum idé.
Men socialism är självfallet inte vad detta handlar om. Fyrtio svenska kommuner har redan certifierats som så kallade Fairtrade Cities, inklusive storstaden Malmö, utan att för den skull drabbas av någon plötslig omvändelse till marxismen.
Att handla rättvisemärkt, och stödja sunda normer för hur arbete och företagande bör bedrivas, är i själva verket bara gammal hederlig konsumentmakt. Om något är det ett klassiskt liberalt koncept, som Alliansens partier borde försvara hellre än bekämpa — medborgarens rätt att välja bort moraliskt tveksamma affärer är ju ett av de bästa argument vi har för näringsfrihet. Man kan till och med på goda grunder hävda att det är en plikt att ta ansvar för konsekvenserna av sitt agerande på marknaden, för med frihet följer ansvar.
Det finns välgrundade invändningar mot hur märkningsorganisationerna ibland tycks fungera. Det tycks exempelvis som om det ofta är en ganska liten del av rättvisemärkta produkters prispåslag som i slutändan kommer de fattiga producenterna i tredje världen till del. Man ska inte vara naiv, och också granskarna bör granskas.
Dessutom är Forss ryggmärsgsreaktion, ett motstånd mot något som liknar detaljstyrning av människors ekonomiska aktivitet, egentligen ett sundhetstecken, även om slutsatsen i just det här fallet blivit fel. Politiker bör inte lägga sig i människors vardag mer än nödvändigt, och Uppsala kommun varken kan eller bör beordra butiker att sälja vissa varor.
Men den som säger att kommuner inte ska bry sig om rättvisemärkning över huvud taget, för att medborgarna bör sköta sina affärer själva, har missat något väsentligt: kommuner är ju också konsumenter, och med det följer ett ansvar för vad och hur de konsumerar.
Uppsala kommun upphandlar exempelvis årligen varor och tjänster för närmare två miljarder kronor. Att inte underkasta dessa transaktioner någon etisk granskning, utan i stället välja priset framför produktionssättet i varje läge, är också ett val. Fel val.