Jag minns även en svag känsla för det egna jaget och dess gränser. Jag minns svårigheten – det näst intill omöjliga – i att säga nej till någon äldre starkare tuffare som ville låna ens moped eller äta upp ens Snickers. Jag minns den egna acceptansen för att ett ”nej” ändå inte var värt något, och dessutom medförde en risk för våld. Jag minns känslan av en obestridlig rätt att själv bete sig nedlåtande mot de ”lägre stående”.
Tonårens vidriga maktmönster. Om de tillåts följa med in i sexlivet kan konsekvenserna bli ödesdigra.
På en fest går en 15-årig flicka och en tonårskille in på ett rum. De har sex. Snart befinner sig killens kompisar i rummet, och vill också de ha samlag. Någon av dem tar flickans mobil och kläder. Hon säger nej. Men hon är rädd, vågar inte göra motstånd.
Flickan förblir orörlig medan killarna, en efter en, förgriper sig på henne. De tar för sig. I tingsrätten döms de för våldtäkt, fast i högre instans blir beslutet ett annat.
Måndagens friande hovrättsdom har upprört många. Flickans ”nej” sågs inte som tillräckligt tydligt – hon hade chansen att fly, hon kämpade inte emot. Bedömningen blundar dock för maktperspektivet.
Det blir svårt att hitta den 15-åriga flicka som frivilligt skulle ha samlag med sex killar vid ett och samma tillfälle. En ökad kvantitet av tonårspojkar tillför knappast särdeles mycket ur flickans perspektiv, så att säga. Trots det kan maktperspektivet och den egna rädslan göra det omöjligt att stå upp för sig själv i situationen. Egentligen förstår nog även killarna allt detta. Men den berusande känslan av att äga kontrollen ges företräde.
Efteråt blir det svårt att bevisa att killarna verkligen uppfattat att flickan inte ville ha sex med dem. Därför är det av avgörande betydelse att ett enda litet framgnytt nej – i lägen som ovanstående – ges exakt samma värde som ett tydligt utropat N-E-J! Förhoppningsvis kommer begreppet ”särskilt utsatt situation” i den nya sexbrottslagen att tolkas precis så.