Om argumenten är så klara att de klyver propagandan i stycken, och kraften så tung att makten krackelerar. Om världen blir mer begriplig efter bara några meningar, och man samtidigt blir förbannad. Då.
När den kubanske demokratiaktivisten och kristdemokraten Oswaldo Payá i söndags dog i en bilolycka dog också ett språk som frigjorde människor och gav dem kraft att förändra.
Under åren kring millennieskiftet var Payá den drivande kraften i Varela-projektet på Kuba, vars bärande tanke var att visa för kubanerna att de själva hade makten.
Men han skulle också visa pessimisterna att de hade fel. De som på tidningsredaktioner och utrikesdepartement förklarade att den kubanska oppositionen var liten och splittrad. De som självsäkert hävdade att inget kommer att ske förrän Fidel Castro dör eller USA avvecklar handelsembargot. De som med ett rasistiskt finger varnade för att exil-kubanerna skulle komma tillbaka och förstöra allt det fina som de skäggprydda förtryckarna övertygat omvärlden om existerade.
Varela-projektet var enastående enkelt. Enligt den kubanska konstitutionen kan 10 000 medborgare tillsammans kräva att den kubanska kongressen diskuterar en viss fråga om de tillsammans skriver under ett så kallat medborgarinitiativ. Om kongressen tvingas diskutera en folkomröstning om demokrati är halva segern vunnen, var tanken.
Kring projektet byggdes sedan en stor rörelse av dörrknackare. Oswaldo Payás enkla och effektiva språk – med fraser som ”kubaner har rätt till sina rättigheter” – mobiliserade. 10 000 är svårt att samla i Sverige. På Kuba innebär en underskrift dessutom att man riskerar jobbet och kanske friheten.
Men i april 2002 marscherade Oswaldo Payá och hans medarbetare med den internationella pressen i släptåg till kongressen med några kartonger fyllda med 11 020 krav på folkomröstning om demokrati.
Oswaldo Payá växte till demokratiröelsens portalfigur. Den kubanska regeringen var till en början tyst. Sedan kom svaret med våldsam kraft. Regeringen utlyste en kampanj för att göra det omöjligt att radera socialismen ur den kubanska konstitutionen. Åtta miljoner kubaner skrev under uppropet. Kanske tänkte Fidel Castro att han därmed oskadliggjort honom.
Men när Oswaldo Payá i december 2002 fick Europaparlamentets Sacharov-pris och klev upp i talarstolen för att tacka, stod jag tryckt mot väggen och såg hur aktivisten växte till en gigant. Han accepterade priset i alla kubaners namn, ”utan att utesluta någon, och oavsett hens politiska åsikt, för rättigheter har ingen politisk färg. ”Och plötsligt krackelerade hela den plattform Fidel Castro stått på i mer än fyra decennier, idén om det enade kubanska folket.