Veckorna går och alltjämt skjuter regeringen frågan om tolkarna i Afghanistan framför sig. Samtidigt pågår tillbakadragandet av de svenska trupperna.
Rent formellt kanske regeringen kan säga sig att den kan vänta med att ta ställning så länge som det finns svensk trupp kvar i landet, det vill säga till utgången av 2013. Men det är en är ohållbar inställning. I takt med att trupptillbakadragandet fortgår växer också hoten mot de afghaner som arbetat tillsammans med de svenska soldaterna.
Utan tolkarna hade de svenska soldaterna inte kunnat uträtta mycket. Ytterst få svenskar behärskar dari och pashto, två av de vanligaste språken i Afghanistan och få afghaner behärskar engelska. De infödda tolkarna har inte bara de nödvändiga språkkunskaperna, de har också kännedom om lokala förhållanden som ofta är nödvändig för att utländsk trupp ska kunna lösa sina uppgifter.
Kanske kan någon sorts förhandlingslösning mellan delar av talibanrörelsen och centralregeringen i Kabul uppnås när de utländska styrkorna dras tillbaka. Men tolkarnas situation blir inte mindre riskabel för det. Att ISAF-styrkan haft en annan typ av uppdrag än vad de amerikanska styrkorna har haft lär inte spela någon roll.
De afghaner som arbetat som tolkar för svenska och andra soldater i Afghanistan löper stor risk att utsättas för hämndaktioner. I andra länder har man också både insett och dragit konsekvenserna av detta. Det handlar om asylprogram, visum eller ekonomisk ersättning så att de kan flytta till en annan del av Afghanistan. Men i Sverige har en ansökan om asyl från tjugofyra afghanska tolkar fastnat i den migrationspolitiska byråkratin.
Ansökan kan inte behandlas av Migrationsverket eftersom den väckts i Afghanistan och inte i Sverige. Men hur skulle det kunna vara annorlunda i ett fall som detta?
För att en ansökan ska kunna behandlas så måste den vidare vara individuell. Det är förstås en rimlig princip – men här handlar det ju samtidigt om tjugofyra personer som befinner sig i identiskt samma situation.
En ansökan måste utgå från ett faktiskt hot och inte från en situation som kan inträffa i framtiden. Men vem som helst kan ju förstå vilken situation som kommer att uppstå – och när den har uppstått så kan det vara för sent. Vänta inte till den första tolken har dödats, skrev Siri Steijer och Stefan Olsson från tankesmedjan Frivärld i Svenska Dagbladet nyligen.
Migrationsminister Tobias Billström har undsluppit sig att det vore ”orimligt” om den som varit anställd av svenska staten fick en särskilt förmånlig behandling. Varför i all sin dar då? Varför ska vi skämma ut oss genom att vara mer otacksamma än Frankrike, Nya Zeeland eller Kanada?